Barnen som inte fanns

Lite väl lång för sitt eget bästa men barnen (framför allt Akira) imponerar i sina roller. Stundtals rolig men i slutändan mer sorglig. Den sanna historien är än otäckare.

Fruktansvärt bra!

Alltså man vill bara låsa in den där mamman o slänga bort nyckeln

Det är svårt att inte bli berörd av denna film. Väldigt realistiskt gjord och det kommer väldigt starkt över en till slut. Bra skådespelarinsatser också. Betyget blir en 4;a

Usch så berövligt, underbart sorgligt

Slutet är något av det plågsammaste smärtfyllda jag sett. Jag fällde en liten tår, men den lyckades knappast symbolisera smärtan som jag kände inuti mig. Jag kände att jag bara ville storgråta floder av tårar, men en blev det bara. Det känns som att jag håller inne på slutet, som att det kommer lagras inne i mig och jag kommer må dåligt av det i veckor. Visst, jag har gråtit mer, mycker mer till andra filmers slut (Fruitvale Station, Feast of Love ex), men det är sällan, om det dock har hänt, att jag mår så här jävla hemskt efteråt. Alltså jag har ont, aj, säger jag bara. Det gör ont, smärtan inom mig är ett hot. Jag kan inte ge en objektiv bild av filmen just nu. Jag vet inte vad jag ska säga, jag måste bedöva mig själv, jag vet inte hur. Min kropp skriker ge den jävla filmen en tia, men det lilla sunda förnuft jag har kvar säger att någonting fattas. Svinstarkt som in i helvetets jävla 9/10 istället.

Oerhört välgjord och gripande film. Lite för lång kan jag tycka, men å andra sidan gick utvecklingen i en maklig takt istället för det sedvanliga höga tempot, vilket får ses som positivt. Stark fyra blir det. Väldigt stark fyra. Jag får lite dåligt samvete för att jag inte ger den en femma. Det är ju så synd om barnen.

Lite för lång kan jag tycka men ändå väldigt bra en svag 4/5

Känslostark. Den lever på sina skådespelare och miljöer. Att pojken som spelade Akira fick Cannes pris för bästa skådespelare är förståeligt då illusionen av att det är riktiga barn man ser på aldrig bryts är helt fantastisk. Älskar att trappan i grannskapet används som en sorts barometer för att definiera stämning i filmen. Akira går i trappan i så många olika väder och med så många olika människor och från så många olika vinklar att trappan nästan blir en karaktär i sig själv. Inte Kore\\'edas bästa film, men fortfarande riktigt jäkla bra.

Fantastiska karaktärer spelade av riktigt bra skådespelare och oerhört vackra miljöbilder. Första halvan är tät och spelar fantastiskt, sedan försvinner idéerna. Fastnar man i filmen så spelar den sega andra halvan inte så mycket roll. Men om man inte gör det så blir det en utdragen upprepningsfest. Hämtar sig lite mot slutet, men är ändå för lång. Betyg 6.1