Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka
BETYG
3.9
av 5

Barnen som inte fanns


Drama baserat på en verklig händelse från 1988. Den vimsiga Keiko flyttar in i en lägenhet med sina fyra barn. Eftersom barnen har fyra olika pappor, och Keiko oroar sig för vad grannarna ska tro, så låter hon de tre yngsta leva gömda i lägenheten. Med tiden försvinner Keiko oftare och oftare från lägenheten och till slut är barnen tvingade att klara sig själva.


Originaltitel Dare mo shiranai
Alternativ titel Nobody Knows
Regissör Hirokazu Koreeda
Manus Hirokazu Koreeda
Genre 2000-tal, Drama
Skådespelare Yuya Yagira, Ayu Kitaura, Hiei Kimura, Momoko Shimizu, Hanae Kan, You, Susumu Terajima, Kenichi Endo, Sei Hiraizumi
Betygsätt Logga in eller bli medlem för att rösta
Betygsantal 1429
Filmnummer 25024

Recensioner

Skapad 2019-11-16 av
En kvinna med fyra barn flyttar in en smutsig lägenhet, men för att slippa betala så mycket hyra, låter hon de tre yngsta barnen vara gömda. Dessa fyra barn har olika pappor, som de aldrig träff...   Läs mer »

Kommentarer


hsimpson
2020-06-01
Fruktansvärt bra!
Zebulonm
2020-04-13
Alltså man vill bara låsa in den där mamman o slänga bort nyckeln
Albion
2018-08-16
Det är svårt att inte bli berörd av denna film. Väldigt realistiskt gjord och det kommer väldigt starkt över en till slut. Bra skådespelarinsatser också. Betyget blir en 4;a
ilBrutto
2014-10-19
Usch så berövligt, underbart sorgligt
saggesaliv
2014-03-11
Slutet är något av det plågsammaste smärtfyllda jag sett. Jag fällde en liten tår, men den lyckades knappast symbolisera smärtan som jag kände inuti mig. Jag kände att jag bara ville storgråta floder av tårar, men en blev det bara. Det känns som att jag håller inne på slutet, som att det kommer lagras inne i mig och jag kommer må dåligt av det i veckor. Visst, jag har gråtit mer, mycker mer till andra filmers slut (Fruitvale Station, Feast of Love ex), men det är sällan, om det dock har hänt, att jag mår så här jävla hemskt efteråt. Alltså jag har ont, aj, säger jag bara. Det gör ont, smärtan inom mig är ett hot. Jag kan inte ge en objektiv bild av filmen just nu. Jag vet inte vad jag ska säga, jag måste bedöva mig själv, jag vet inte hur. Min kropp skriker ge den jävla filmen en tia, men det lilla sunda förnuft jag har kvar säger att någonting fattas. Svinstarkt som in i helvetets jävla 9/10 istället.
Rehn108
2014-02-14
Oerhört välgjord och gripande film. Lite för lång kan jag tycka, men å andra sidan gick utvecklingen i en maklig takt istället för det sedvanliga höga tempot, vilket får ses som positivt. Stark fyra blir det. Väldigt stark fyra. Jag får lite dåligt samvete för att jag inte ger den en femma. Det är ju så synd om barnen.
-kakihara-
2014-02-03
Lite för lång kan jag tycka men ändå väldigt bra en svag 4/5
Redfield4ever
2014-01-18
Känslostark. Den lever på sina skådespelare och miljöer. Att pojken som spelade Akira fick Cannes pris för bästa skådespelare är förståeligt då illusionen av att det är riktiga barn man ser på aldrig bryts är helt fantastisk. Älskar att trappan i grannskapet används som en sorts barometer för att definiera stämning i filmen. Akira går i trappan i så många olika väder och med så många olika människor och från så många olika vinklar att trappan nästan blir en karaktär i sig själv. Inte Kore\\'edas bästa film, men fortfarande riktigt jäkla bra.
Sznax
2013-10-12
Fantastiska karaktärer spelade av riktigt bra skådespelare och oerhört vackra miljöbilder. Första halvan är tät och spelar fantastiskt, sedan försvinner idéerna. Fastnar man i filmen så spelar den sega andra halvan inte så mycket roll. Men om man inte gör det så blir det en utdragen upprepningsfest. Hämtar sig lite mot slutet, men är ändå för lång. Betyg 6.1
vieekk
2013-01-19
En spetsande upplevelse. Det är min andra Koreeda-film och till skillnad från Wandâfuru raifu är det här en ordentlig film. Wandâfuru raifu var förvisso en intressant idé som lämnade efter sig en del bestående funderingar, men så värst mycket till film var det inte. Det är berättelsen som driver filmen, inte tvärtom - en egenskap jag ofta eftersöker, men så sällan kan uttrycka i ord. Kameran hänger med så gott det går och ofta är det små detaljer som berättar händelseförloppet. Jag vet inte om Koreeda valde berättarformen med avsikt, men jag vill tro det. Detaljerna är ibland så tydliga och Morgan Freeman får se sig besegrad. Filmen lämnar mig med en hemsk eftersmak. När jag blev varse att filmen är barntillåten och munter jämfört med den verkliga händelsen blev eftersmaken genast tusenfaldigt försämrad. 4+/5
Visa äldre kommentarer »