Barton Fink

Jag har ingen aning om vad de vill ha sagt. Vilken pretentiös dynga.

Många intressanta karaktärer. lite för många tillfällen av jobbighet och pinsamhet, men det tar sig stort i slutet när det brassar på med symboliken

Barton Fink var länge en av mina absoluta favoriter, och det finns delar här som är helt makalöst bra. Sedan finns det delar som tappat lite. John Turturro är fantastisk, speciellt när hans karaktär går igång. John Goodman gör ett bra jobb som så ofta. Det är bra. Det är väldigt bra. Det räcker till en trea just nu och den ger mig ett förnyat hopp för bröderna Coen, även om jag tror att detta var deras peak.

Hade kanske lite för höga förväntningar efter att ha väntat så länge med att se vad många kallar ett mästerverk. Men det är bra skrivet och agerat, även om det blir lite mycket motgångar. John Goodman är som vanligt fantastisk.

Jag har tänkt att se denna under 19 år(ända sedan Fargo blev en del av mitt liv) och nu äntligen var det då dags. Det är en härlig filmupplevelse man får och dessutom en välspelad och välskriven sådan. Den lyckas ändå inte riktigt vinna över mig på samma sätt som Bröderna Coen lyckats med så många gånger förut. Bra är det dock. 3+

Coen-bröderna brukar ge mig fyror. Kompetent och över medel men sällan något extra. Barton Fink lyckas dock. Stilen, estetiken och inte minst temat och komentarerna kring skrivande och dess inneboende självgodhet träffar mitt i prick på mig!

Inte riktigt en film för mig trots att jag gillar Coen-bröderna... hmm... eller är det nåt man säger bara och så är det enbart Big Lebowski som man egentligen verkligen tycker om? Hur som, finns ett par fina ögonblick i Baron Fink. Främst när Turturro dansar kanske. Och när Goodman från ingenstans säger "Heil Hitler". Små ögonblick. Men trött på diffusa filmer med pretentiösa idéer om att vara otydliga. Jag bryr mig inte i slutet om vad fan allt handlat om och vad saker symboliserar.

Välspelad, rolig och välskriven.

New York baserade dramatikern Barton Fink åker till Hollywood och börjar skriva för filmer. Han börjar dock snabbt lida av skrivkramp och kan inte skriva mer än ett par rader. Istället börjar han konversera med sin granne på hotellet och snart ska saker bli mer komplicerade. Detta var väl verkligen en trevlig film. Lagom over-the-top för att vara så där Coen-doftande härlig. Den börjar något trögt men snart så kommer den igång och då jävlar blir det bättre. Våldetet, som är koncentrerat, visar inte sin riktigt fulla skepnad fören i sista halvan av filmen. Då är det så attans snyggt och lite överdrivet, som vanligt hos Coen-bröderna. Hela filmen är ju förbannat snygg och scenografin är pompös och lite lagom överdriven för att fortfarande fungera. John Goodman och John Turturo briljerar verkligen! Även Michael Lerner och John Mahoney är lysande (lite komiskt att Mahoney skriker - where is Mah Honey i filmen ). Detta är en av Coen-brödernas bättre, även om jag inte sett en ända dålig. Jag pendlar mellan svag åtta och stark sjua, just nu stannar den på sjuan, men det kan ändras.

Åh gud! Så mycket att förstå i ett enda rum. WOW! Och Johan Goodman, och fotot (som när Barton lutar sig bak i sin tol), och tapeterna, och avslutningen... Det är sååå mycket!!