Begär

Det här fungerade bättre på ett seriöst plan än vad den nog rimligen borde ha gjort. I grunden är det här en riktig såpopera-historia, men imponerande skådespeleri från samtliga inblandade bidrar mycket till att det aldrig känns som något sådant medan man tittar. Det blir en medvetet överdriven skildring av vad som i grunden är högst mänskliga känslor och beteenden, och under de premisserna finns det ändå en trovärdighet i karaktärerna. Jag gillar också att Malle aldrig moraliserar över huvudpersonerna, något som dessutom leder till att avslutningen blir än mer slagkraftig när man tillsammans med karaktärerna tas tillbaka till verkligheten

Louis Malles Damage från 1992 är ett välgjort och snyggt filmat drama om sexuell besatthet. Juliette Binoche och Jeremy Irons är bra i huvudrollerna; liksom också Miranda Richardson i rollen som den bedragna hustrun. Betyg 3.

Det här bygger på en roman (Damage) av Josephine Hart. Filmatiseringen gjordes redan året efter det att boken släppts. Huvudpersoner i detta drama är Anna (Juliette Binoche) och Stephen (Jeremy Irons). Anna är en gravt känslomässigt skadad tjej. Stephen är far till Annas pojkvän Martyn han är förutom det en självisk och iskall brittisk minister. Vid första ögonkontakten mellan Anna och hennes pojkväns far klickar det tydligen till i deras skadade hjärnor och det resulterar i sin tur i att Louis Malle får tillfälle att skapa ett flertal okomfortabla sexscener med dem. Förutom detta resulterar det också i än värre saker

Mästerligt skådespel i traumatiskt drama om besatthet. Mycket imponerande Fyra.

Väldigt märklig personregi i denna film tycker jag. Varenda scen känns märklig och konstlad. Speciellt i början stör det mig, för det är meningen att de ska ha världens kemi, men jag kände inte alls av den. Så när de då bara står och glor på varandra utan att säga något blir det mest löjligt. Musiken är klumpigt pålagd och sängrullarscenerna väldigt konstiga. Tycker de flesta karaktärerna saknar trovärdighet i sitt beteende.

Amatörpsykologi av trött, kåt gubbe.

En närmast hypnotisk filmupplevelse och jag är så glad att Louis Malle inte bara var ett one-hit wonder. Irons och Binoche är så elektriska att jag flera gånger inser att jag glömt att andas på ett tag och bara pustar ut. Storyn är av sådant slag att det lätt kunde bli fånigt och banalt men Malles regi tillsammans med framför allt Irons totala hängivenhet gör att man fullt koncentrerad hänger kvar vid varje ord som sägs och varje blick som utbyts. Binoches skönhet fullkomligt knockar mig också, första mötet mellan henne och Irons är så magiskt att jag redan där vill sätta en 4a. Som tur är håller resten av filmen för den bedömningen också. En skildring av besatthet och två trasiga människor som båda är mycket intressanta på olika sätt. Jag älskar hur Malle på precis rätt tidpunkter ger hintar om hur karaktärerna kommit att bli de personer de är idag och därmed också varför de agerar som de gör. Situationen är en riktig soppa, men aldrig känner jag att man tappar tråden eller realismen. Magiskt bra.

Bra skådespelarinsatser, men det räcker inte. Handlingen är intressant och man engagerar sig i karaktärerna, men den hade kunnat bli bättre. Jag hade velat ha aningen högre tempo.

Kombinationen tidigt nittiotal och överklass gör inte mig förtjust, men filmen är bra och välspelad. Den engagerar nästan hela tiden, och så kommer det briljanta slutet och fyran är nästan ett faktum. Kände igen Malle många gånger, men han har gjort bättre ifrån sig förut.

Stilfull och välspelad, om än ganska långsam. Jag tycker att de fegar ut på slutet, då de precis har chansen att göra denna film riktigt intressant. (3/6)