BETYG
4
av 5
4
av 5
Berlin Alexanderplatz
Fassbinders magnum opus är en 16 timmar lång dramatisering av Alfred Döblins bok. Vi får följa Franz Biberkopf i 20-talets Berlin när nazismen börjar gro. Han hankar sig fram med diverse ströjobb, men Tysklands ekonomi är i spillror och Franz har svårt att klara sig. Trots att han lovat sig själv att inte hamna i klammeri med rättvisan igen, tvingas han till diverse ljusskygga sysslor för att överleva. Sakta drivs han mot ett sammanbrott.
| Originaltitel | Berlin Alexanderplatz |
| Regissör | Rainer Werner Fassbinder |
| Manus | Rainer Werner Fassbinder |
| Genre | Drama, Kriminalare, Mini-serie, 80-tal |
| Skådespelare | Günter Lamprecht, Hanna Schygulla, Franz Buchrieser, Gottfried John, Barbara Sukowa, Elisabeth Trissenaar, Brigitte Mira, Volker Spengler, Ivan Desny, Hark Bohm, Claus Holm, Helmut Griem, Günther Kaufmann, Roger Fritz, Fritz Schediwy, Udo Kier |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 363 |
| Filmnummer | 33223 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Mustigt, fint skådespeleri, tungt, ödesmättat och eländigt. Borde passa mig perfekt men jag kommer inte in helt i berättelsen. Den långa speltiden till trots så saknar jag utveckling av karaktärerna, och den introverta skildringen ger tunn koppling till samhällstillståndet. Svårsmält, och eventuellt något att se om i framtiden.
Tyvärr men jag ser inte magin... det får bli den stora sammanfattningen. Ganska tråkig. Musiken är allt som oftast skitbra men användningen av den känns amatörmässig. Iscensättningen kändes inte heller speciellt mästerlig, inget snyggt foto...karaktärerna grep inte tag i mig förutom Reinhold som ett riktigt creep. I överlag sjukt överskattad TV-serie i mitt tycke. Ser hellre Dallas...
mycket svag trea. Totalt överskattad serie som inte alls håller idag. Visst det är en intensiv och stundvis stickig klasskildring och ångestmonologerna maler på fint till och från. Överspelet fungerar ibland förvånansvärt bra och minitfantasieatern i epilogen är vacker men herrejävlar vad mycket som är överflödigt och excentriskt upprepande som tillför nada till meditationen över dessa människoöden. Det känns som en långt utspel av Fassbinders fetich för Döblins bok och karaktären Biberkopf och som sådant göttande i besattheter betraktat, får jag samma känsla som när tvingas sitta igenom en dålig Tim Burton-film. Som kostymdrama, skildrande en turbulent och fascinerande tid, betraktat, ser jag hellre om Matodor vilken dags som helst, än den här smörjan.
Relationen mellan Biberkopf och "vännen" Reinhold är säkert självupplevd av Fassbinder. Frågan är om Döblin själv avsåg symboliken som Fassbinder läste in.
Fassbinder ska enligt uppgift ha läst Döblins bok så många gånger att han i princip kunde den utantill när han skrev manuset till filmatiseringen. Att Fassbinder brinner för den här världen och dess rika persongalleri känns verkligen under de 15 timmar vi får besöka den. Att den gode Rainers hjärta slår ett par extra slag för huvudpersonen Franz Biberkopf märks också det tydligt. Biberkopf är en på samma gång sympatisk som osympatisk, våldsam förlorare som man inte kan låta bli att tycka om. Speltiden, liksom Lamprechts känsliga tolkning låter oss lära känna honom som en verklig person. Vännerna, ovännerna och bekantskaperna i Franz liv; Herr Meck, Reinhold, Max, Mitze, m fl känns lika verkliga de. Berlin Alexanderplatz är realistisk och abstrakt, skitig och vacker. Dessutom är den fantastisk rolig. Fassbinder har en subtil känsla för svart humor som jag verkligen uppskattar. Epilogen knyter på ett märkligt sätt ihop säcken och knyter an till det som komma skulle. Fyran känns stark, till den här världen återkommer jag gärna.
Socialrealism. Ordet ger mig vanligtvis en fadd avsmak av pretentiösa projekt att återskapa verklighetens tristess och därigenom göra livet ännu mer meningslöst än det redan är. Kanske blir jag nu tvungen att revidera min inställning, eller åtminstone öppna upp den för alternativa tolkningar. Fassbinders magnifika skildring av Döblins roman är nämligen så gripande att de 15+ timmarna filmen (världens längsta?) håller på flyger förbi med vindens fart. Det är skratt, det är gråt, ja det finns nog inte en enda känsla som inte sköljer över mig när jag tittar på Berlin Alexanderplatz. 20-talet är en perfekt setting och när jag så sent som förra veckan fick åka till Berlin och bo vid just Alexanderplatz och insupa dess atmosfär fick jag en än större koppling till platsen. När andra filmen pratar om sammansatta karaktärer vet de inte vad de snackar om, att få följa Franz Biberkopf och de människor som rör sig i hans omgivning är onekligen en inblick i det mänskliga psyket. Skådespelarinsatserna är på många håll helt otroligt bra, Günter Lamprecht kan inte beskrivas med ord och minst lika bra är Gottfried John som den vedervärdige Reinholdt. När man efter den märkliga epilogens slut tittar på extramaterialet inser jag hur mycket jag har blivit kär i den här världen och jag vill utan tvekan besöka den igen. Men det är ju kanske inte en film man slår på när som helst, den kräver ändå sin tid och koncentration. Film så långt ifrån Hollywood man kan komma, Fassbinder var onekligen ett galet geni och jag vill bara se mer av hans verk.
Tredje försöket att se hela och nu tog jag mig äntligen igenom. Ett mästerverk med fantastiskt nyanserade personporträtt och ett välutvecklat bildspråk. Fassbinder har ett sinne för att krydda anrättningen med små inpass från berättarrösten och åstadkommer ett slags dubbelkopieringar som jag aldrig tröttnar på. Imponerande!
tråkig, konstig.. men även helt otrolig.
Låg på en ganska stabil trea innan epilogen. Herrejävlar vad den höjde hela verket!
Franz Bieberkopf, vilken pimp!
Mycket bra, gillar särskilt det visuella - Fassbinder lyckades verkligen skapa vad som i vart fall känns som ett autentiskt 20-tal. Franz är utmärkt spelad, och övriga sidokaraktärer härligt mystiska. Den har naturligtvis sina svaga punkter, men vad ska man förvänta sig av en film som är 15 timmar lång.
Fassbinder är verkligen i en klass för sig.
