BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Beyond Beats and Rhymes: A Hip-Hop Head Weighs in on Manhood in Hip-Hop Culture
Poesi påverkar. Våldförhärligande, könsroller och homofobi inom rap- och hip hop-kultur undersöks här av Byron Hurt. Som gammalt hip hop-fan beskriver Hurt de negativa följderna av "thug life". Liksom Michael Moore kombinerar han avslöjande videoklipp med skarpa intervjuer för att övertyga. Vem tjänar på att sälja en destruktiv livsstil och vad gör den med oss?
| Originaltitel | Beyond Beats and Rhymes: A Hip-Hop Head Weighs in on Manhood in Hip-Hop Culture |
| Regissör | Byron Hurt |
| Manus | Byron Hurt |
| Genre | 2000-tal, Dokumentär |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 41 |
| Filmnummer | 40606 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Ett extremt intressant ämne. Här uppfinner man inte hjulet direkt. De intressantaste bitarna står folk som Dyson för, som ju tidigare skrivit intressant om de här ämnena. De får dock in flera viktiga poänger, men kunde kanske tryckt ännu hårdare på slutsatsen att det är storbolagen och kapitalismen som riktar hiphop i en viss riktning och inte i första hand artisterna själva. Ju fler amerikanska dokumentärer av den här typen jag ser (där man inser kapitalismens skadeverkningar som rot och bidragande orsak till många problem) desto konstigare känns det att det inte finns ett stort socialistiskt parti i USA. Jag gillade också hur kvinnan som hade jobbat på Def Jam satte fingret på det vi alla vet - att när storbolagen under 90-talet köpte upp alla de små började förfallet. Alla kan höra att hiphop från gyllene eran ca 88-92 var fräschare, mer intelligent och mer varierat. Ekonomiska, materiella orsaker som vanligt. Det enda jag sätter ett litet frågetecken för är var artister som Nelly kommer in i en dokumentär om hiphop? Man får tänja rätt hårt på genregränserna för att få hans musik till hiphop. Jag gillade intervjun med Fat Joe och flera av de andra intervjuerna där artisterna först börjar med att spela lite hårda, men sen vågar gå lite djupare. Det tyder på bra intervju-teknik av snubben som gjort filmen. Saknade definitivt intervjuer med kvinnliga MCs. Jag tror att MC Lyte eller Rah Digga hde kunnat komma med bra och viktiga insikter i de här ämnena.
Intressant ämne, men dokumentären står och stampar på stället precis som intervjuerna kommer det hela liksom ingen vart. Många intressanta trådar lämnas helt och istället klipps till en ny intervju där samma grundfråga ältas igen. Trots mitt gnäll finns dock också mycket att gilla!
Ett minst sagt konstigt gruppbeteende bland grabbarna på springbreak (eller vad det var). Kanske det viktigaste exemplet på att filmen hade något viktigt att säga.
Byron Hurt: "Its funny to hear women saying: when rappers are calling everybody bitches and hoes, they say: "but he aint talking about me...", Its like yo, they are talking about you, if George Bush go on national TV and talk about black people as niggers, are you gonna be "hey I dont know what George Bush is talking about, but he aint talking about me" så jävla bra, bra musikval också rakt igenom. Kunde ha varit något bättre intervjuer, kolla på tönt-feta-joe haha, och nej, dokumentären ska ju inte heller överhypas, kommer inte hända ett skit med kulturen eller rättare sagt, den kommersiella biten av kulturen, då pengar sätts i centrum, det är faktum att dessa "känsliga ämnen" säljer jävligt bra, inte minst sex. Och Busta var ju sjukt bäng, vad skulle han ha sagt annars i det tillståndet? Och sen det viktigaste: man försöker ABSOLUT inte lägga all skit på fenomenet hip hop, och det är därför man avslutningsvis presenterar faktan att 70% av all konsumtion av hip hop är av unga vita, som inte ens säkert är en del av kulturen.....Jadakiss berättar bara sanningen, behöver inte skämmas ett skit för det han säger, även om det är hemskt, men det är sant. Problemet borde definitvt skyllas på konsumenterna i första hand, och i andra hand miljonärerna som tar beslut om att tjäna fler miljoner på detta sätta.
låter lite konstigt, men kan vara intressant.
Intressant genomgång av de delarna jag irriteras på inom kulturen jag annars älskar. Inte en självklar fyra, men den jobbar sig dit på ren envishet. Den får mig att tänka och fundera, vilket aldrig kan vara fel. Rätt besviken blev jag på Busta Rhymes.
byron hurt är ingen bra regisör, men filmen vinner på dess intressanta vinkling av att skildra hihop kulturen och av just dess vikt. ämnet är ju inget nått för oss som länge lyssnat på hiphop och kännt frustration över specielt den kvinnosyn man kan finna där i och då är det så skönt att något står upp och ställer dessa herrar mot väggen. endast chuck d och även talib kweli kan väll gå riktigt rakryggade efter detta. mos def... du gjorde mig besviken!!!
Nödvändig som fan.
