Billy Lynn's Long Halftime Walk

Undvik eländet, säger jag.

Fick fundera ett tag på vad den egentligen handlade om, så stort avtryck verkar den inte gjort, men jag tyckte den hade vissa poäng. Hur starkt grupptryck kan vara, och yta. Det flimrandet hit och dit som jag störde mig på i början hade en funktion, att komma innanför skinnet. Så en svag trea tycker jag den är värd.

Jag uppskattar verkligen att Ang Lee aldrig tycks vara rädd för att ge sig på någonting helt nytt, och jag uppskattar också det han försöker göra här, men tyvärr tycker jag inte riktigt att han får det att fungera. Målet verkar vara att placera oss som publik i huvudpersonens skor och uppleva hans förvirring och totala alienering från det civila samhället. Stundtals skapas rätt effekt, men jag kommer aldrig ifrån att det här känns väldigt konstruerat. Jag tillåts aldrig glömma bort att jag ser på film. Så väldigt engagerad i Billy Lynns öde blir jag aldrig heller. Det är dessutom mycket som ska tryckas in i den här filmen, vilket jag förvisso tror är en del av poängen, men det gör att det mesta känns lite outvecklat. Den lämnar dock en del tänkvärt efter sig, men det är mer ett intressant misslyckande än en bra film. Hyfsat stark tvåa

Det finns någonting riktigt bra här, tror jag iaf. Men det kommer liksom inte riktigt fram. Den ultrasnygga, välpolerade och rent av glättiga ytan är svår att få ihop med dess ämne, jag antar att det finns någon satirisk poäng kring det men det funkar liksom inte för mig iaf. Jag vet inte på vilket sätt jag ska ta till mig filmen, distanserat analyserande eller emotionellt gripen? Den lyckas inte med endera särskilt väl men är där och nuddar. Stor besvikelse av Ang Lee, absolut inte dålig, rent av ganska bra. Men inte mer än godkänd+.

Den är ju snygg och välgjord, men så fruktansvärt tom och menlös. Det finns inget som greppar tag i en, inte en enda scen som verkligen känns riktigt bra eller meningsfull.