BlackJack

Kan inte säga annat än att Nutley omger sig med duktiga skådespelare och i synnerhet bra fotografer och ljussättare. Gillar inramningen med gävlebocken, men utöver det var det ett riktigt tunnt triangeldrama som pågår alldeles för länge. Reine Brynolfsson brukar lyfta de flesta filmer han är med i, men tycker inte han fungerar i rollen här. Nu är jag ointresserad av dansbandsmusik, men att allt är studioinspelningar istället för live förtar väl ändå från upplevelsen, särskilt när man just sett Sven Klangs Kvintett som behandlar samma miljö med mycket mer finess och djup. Tvåan är inte avlägsen, men det lutar mest åt en stark etta.

En ok. historia som ändå kanske fångar mig mer för tiden den utspelas i än som film. Men skådespeleriet och filmskapandet är kompetent och historien håller intresset uppe.

Sist jag såg den satte jag en trea, höjer nu till fyra, det här är så mitt i prick. Mycket igenkännande, alla karaktärer finns och har funnits. Dansbandslivet och nattlivet i en småstad är en egen kategori så att säga, att det känns destruktiv är väl en underdrift. Skådespelet flyter på så bra och det är inte alltid det gör det i svensk film, tom Helena Bergström tål att ses. Tyckte förra gången jag såg den att det var för sorgligt, men känner mer nu att alla fick vad de förtjänade, men fortfarande har jag sympatier för Kaj.

”Fan, så tråkigt det här är!” utbrister Johannes Brost i en scen mot slutet av ”BlackJack” och beskriver då precis vad jag känner när jag ser filmen. Storyn är jättetunn och filmen innehåller massor med karaktärer som den helt misslyckas att få mig att bry mig om eller sympatisera med. Här bjuds på oändliga klichéartade dialoger och dansbandsmusik i överflöd och det hela pågår i nästan två timmar. Om man ska försöka säga något positivt är det att skådespelarna gör mestadels bra ifrån sig och det finns några scener som med nöd och näppe räddar filmen från bottenbetyget men det är definitivt en film man gör bäst i att skippa. Tråkigt var ordet.

Svensk kultrulle ihop med Jönssonligan, Repmånad, Beck, Sällskapsresan osv... Den beskriver Dansbandsvärlden rakt upp och ner. "Endast en jävla fylla, knull, en massa cash och ångest" Haha.

Helena Bergström har för länge sen uttryckt att Colin Nutley är en regissör som målar med bred pensel. Tror det här är Colins andra långfilm som regissör (det blev ju många fler senare). Filmen handlar om det då fingerade dansbandet BlackJack. 1990 (och hela 90-talet förresten) var dansbandens storhetstid i Sverige. Så varför inte låta det bli basen i en film målad med bred pensel. När det sen kryddas med otrohet, spritfestande och komik så blir det självklart succé. Det här är en film som under 30 år blommat bakom experttyckarnas ryggar.

Oj, ett tag sen jag såg den (2014) annars har jag sett den varje år med mamma. Jag kan den helt utantill, därav det höga betyget.

Dansbandskulturen får sig en känga, men mest en skön tillbakablick om ett Sverige för sisådär 30 år sedan. Mycket nostalgi, sköna karaktärer, lite klassiskt vemod och massa charm.

Meningslös film.

Nej tack, ännu en miss...