BETYG
3.6
av 5
3.6
av 5
Dystra stunder
En sexuellt frustrerad sekreterare lever med sin utvecklingsstörda syster i ett kargt och händelselöst London. Med sherryflaskan som enda ljusglimt i tillvaron vandrar hon mellan skrivmaskinen och den engelska villan. Så hyr hon ut garaget till en asocial författare med ostämd gitarr, och någonting händer. Kanske.
| Originaltitel | Bleak Moments |
| Regissör | Mike Leigh |
| Manus | Mike Leigh |
| Genre | Drama, Komedi, 70-tal |
| Skådespelare | Anne Raitt, Sarah Stephenson, Eric Allan, Joolia Cappleman, Mike Bradwell |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 68 |
| Filmnummer | 8480 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
bra tysthet och utdragenhet, den här estetiken borde leigh fortsatt med. riktigt bra gitarrscener dessutom.
Riktigt fin debutfilm, känns väldigt säker. En värld full av nästan-händelser, så som livet ofta tycks arta sig. Jäkla fin skildring av kontaktlöshet.
Med precision för känslor och situationer (som vanligt) lever det upp till sin titel. Efter alla dialoger och tankar om schackdrag i konversationer lämnas man med en fantastisk känsla av livet. Mycket bar skådespeleri av huvudrollstjejerna!
En hel del av scenerna är väldigt knarriga, på gott och ont. Leigh lyckas fånga pinsamma tystnader och karaktärers bortkommenhet på ett väldigt bra sätt. Dock blir många av scenerna lite väl tysta och utdragna. Några av karaktärerna blir för svåra att komma åt, dock är huvudkaraktärerna riktigt bra. Jag har dock svårt för karaktärer som är "efterblivna" och här är det ännu än en gång till ingen nytta som karaktären finns. Betyg 5.7
Mike Leigh är ingen muntergök, det vet alla som har sett hans mer kända filmer. Tragiken i denna hans första film är emellertid så pass påtaglig att det knappast kan ha övertrumfats i hans senare verk. I och för sig måste man skilja på tragik som rör t.ex. orättvisa materiella villkor och tragik som handlar om sociala relationer. Det går inte riktigt att jämföra sinsemellan - här får vi i alla fall bekanta oss med det sistnämnda. Konversationerna mellan huvudpersonerna är så tafatta, krystade och pinsamma att det enda man kan göra är att skratta åt eländet. Med eländet menar jag att alla egentligen strävar åt samma håll; hade dem inte haft alla spärrar och försvarsmekanismer så hade det kunnat bli synligt också. Nu infinner sig istället skenbar oförståelse, maktlöshet och olycka. Känsloläget påminner om Kaurismäkis svårmod, fast utan den där uppenbara kopplingen till det samhällskritiska. Det är en mycket humoristisk film, trots att allvaret finns där hela tiden. För att balansera upp stämningen lite kan man välja att vända på steken: precis som jag blir karaktärerna mästare i asocial kompetens - dem vet att undvika människor.
Den är vad den heter, men har en del ljusglimtar.
Lysande tidig Mike Leigh-rulle som tillhör en av hans bättre. Ömsint och hysteriskt rolig.
Aldrig förr skådad intensitet i en långsam film. massa humor och underbara skådespelare, särskilt Sarah Stephenson som den störda systern... underbar.
