BETYG
2.3
av 5
2.3
av 5
Blondie
Fotomodellen Elin inser att hennes glamorösa livsstil kräver en hel del tid och pengar att upprätthålla. För att få en smula andrum i tillvaron återvänder hon hem till den lilla staden där hon växt upp och till sin excentriske mor. Omedvetna om varandra visar det sig att även hennes lillasyster Lova återvänt till barndomshemmet från utlandsstudier. När även Katarina, den äldsta av systrarna också återvänder hem med sina två barn efter att ha lämnat sin man, blir huset helt fullt och en smula kaosaktigt. Mitt i detta planerar deras något neurotiska mamma Sigrid, sitt stundande 70-års firande.
| Originaltitel | Blondie |
| Regissör | Jesper Ganslandt |
| Manus | Jesper Ganslandt |
| Genre | Drama, 2010-tal |
| Skådespelare | Carolina Gynning, Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström, Marie Göranzon, Olle Sarri, Alva Springfeldt, Tindra Rohbrahn, Jonathan Silén, John Axel Eriksson |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 708 |
| Filmnummer | 98855 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Verkligen, typisk svensk dravelfilm med "påklistrade" relationsproblem... och annat trams...
Typiskt för svensk film är att alla artikulerar så dåligt att man förstår högst hälften av vad dom säger. Helt bedrövligt! Det andra imponerade inte heller. Strängt taget var det helt ointressant smörja.
Typiskt svenskt och idyllfobiskt, på gott och ont. Men släktskapet till dansk film är inte alltför avlägset. Jag får lite "Festen"-vibbar i perioder. Ångestladdat, både det som sägs och görs och det som ligger och bubblar under ytan. Gynnings karaktär har en snygg liten koppling till handlingen i Apan - medveten eller ej.
Tyvärr helt ointressant trots bra skådisar. Håller med om liknelsen med Colin Nutley och framförallt änglagård.
Efter suveräna filmer som Apan och Farväl Falkenberg faller Ganslandt ihop helt och serverar Colin Nutley-liknande smörja
Väldigt spretig film. Vad vill man med den?
Som vanligt när det kommer till Ganslandt så blir jag väldigt imponerad. Det här är ett intimt familjedrama med tydliga karaktärer fyllda med olika sorters ångest, alla i olika skeden i livet. Det är olikt Ganslandts Apan och Farväl Falkenberg men ändå lika fascinerande. Han blandar skådespelare med extrem pondus, läs Göranzon, med debutanter, Gynning, och med fingertoppskänsla för personregi gör han samtliga till trovärdiga människor. Det är starkt, djupt och väldigt vackert. En bild säger mer än tusen ord och Ganslandt är denna klyschas mästare. Det mesta ligger helt enkelt under ytan. Stabil fyra.
Frustrerande film då den hade kunnat bli så mycket bättre. Filmens grundidé är bra, en fin historia, men sättet det hela utförs på är klart undermåligt. Regin är skum. Rollistan är däremot bra och skådespelarna är de som räddar denna film till något som i alla fall går att se. Ett annat minus att nämna är att de som är musik- och ljudansvariga är ute och cyklar ett antal gånger. Inte för att musikvalen är dåliga utan för att sätten musiken används på ofta är jättemärkliga med för svag volym, för hög volym, konstiga ställen att ha den på, märkliga klipp etc.
Snyggt foto, dåligt manus, ojämnt skådespeleri - Marie Göranzon är riktigt bra. Men det räcker inte att vilja göra en bra film, man måste vilja ge något också. En stor eloge för den starka kvinnodominansen. Men min känsla är nog mest - vad vill du mig?
Jäklar. Det här förstod jag ingenting av. Oerhört oklara karaktärer och relationer gör att jag tröttnar snabbt.
