BETYG
3.9
av 5
3.9
av 5
Blå är den varmaste färgen
16-åriga Adèle är ung, oskuldsfull och inte helt säker på vad hon vill göra av sitt liv. När hon träffar Emma, en punkig tjej med blått hår och starka åsikter, öppnas hennes ögon för kärleken och för frigörelse. De två inleder ett förhållande som utforskas in i minsta detalj.
Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.
| Originaltitel | La vie d'Adèle |
| Alternativ titel | Blue Is the Warmest Color, Adèle's Life |
| Regissör | Abdellatif Kechiche |
| Manus | Abdellatif Kechiche, Ghalia Lacroix |
| Genre | Drama, Romantik, 2010-tal |
| Skådespelare | Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky, Jérémie Laheurte, Anne Loiret, Benoît Pilot, Sandor Funtek, Fanny Maurin, Maelys Cabezon, Samir Bella |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1858 |
| Filmnummer | 105613 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
En film som säkert lyckas i sin målgrupp även om jag inte tillhör den. Det blir för mycket koncept till slut för mig. Närgången kamera på en vilsen och osäker individ som egentligen visar samma uttryck filmen igenom. Men man får ändå en god inblick i Adèles värld av osäkerhet och sökande sinnesstämning. Betyget blir en svag 3;a för mig, dvs 3-
Förstår att många kan tycka den är aningen lång och stundvis tråkig, men jag älskar den. Kamerans blick är så intim att man svävar in i deras värld och huvuden. Älskar filmens namn. Ser om minst en gång om året, kanske för att den lesbiska kärleken i denna film känns så fin? Även om den också är sorglig.. Men vacker! En film som får en att bli smått kär i livet.
Passande att ge denna filmen en fyra då allting i filmen kretsade runt färgen blå. Så vackert, rått och starkt. Scenografin och hur de la in blå i varje scen så att den följer handlingen. Wow. Adele är en uppenbarelse, indeed.
Ja, riktigt bra film som jag gillar!!
3-timmars fransk gay-coming-of-age baserad på en grafisk roman. Naket, ärligt, intimt, fängslande. utlämnande. Kameran lämnar aldrig Adèle som är en uppenbarelse. Fast den känns rätt exploaterande (Även den förra filmen jag såg av regissören kändes så). Den långa tiden rättfärdigar inte riktigt den rätt tunna handlingen men den kändes aldrig långtråkig heller, bara händelse/konfliktlös. Egentligen en 3:a men jag ger den en svag 4:a för de 2 skådisarnas skull
Riktigt bra. Man tars in i huvudpersonens känslor då kameran är fokuserad på hennes ansikte den mesta delen av tiden. Ett grepp jag inte sett förutom men fungerar med bra skådespel. Det blir en intim film om hennes kärleksliv, som känns äkta.
Filmen börjar riktigt, riktigt bra men den andra halvan är rätt så ointressant!
inte särskilt sugen på att se tre timmars kapitel 3 och 4 av detta sömnpiller när det dyker upp
Hela filmen är som en fantasi, ungefär som en erotisk novell där handlingen är fixerad vid sitt ämne/syfte och handlingen drivs framåt på ett styrt sätt, men att det är utbyggt med en massa vardagsscener för att få det att kännas realistiskt. Det finns tre pastascener med fokus på ätandet, och en ostronscen, och några scener där huvudpersonen arbetar som lärare. Innehållslösa och långa scener, men filmen har bara ett fokus, som är ytligt, allt är konstruerat.
Trots dess längd så kändes inte filmen lång, man drogs in och följde med bara, ändå blev jag inte helt fast. Huvudkaraktären i Adèle Exarchopoulos gestaltning var fenomenalt gjord, hon var så himla naturlig trots den" slavdrivande" eller tack vare den "slavdrivande regissören" (Fredrik Sahlins kommentar". Miljöerna, dialogerna var mycket bra, sexscenerna kändes lite tråkiga och konstruerade. Annars är det så här när hormonerna svallar och man ska öppna sina ögon för livet, det är inte alltid lätt. Trots dess längd så var det lite dunkelt hur föräldrarna tog hennes vändning och hennes kamrater, de bara försvann, men jag antar att koncentrationen skulle ligga hos Adele.
