Brakfesten

Två år tidigare än Salò kom denna, med ett likartat tema, eller man kan i alla fall ana det eftersom det inte alls är lika uttalat som i Pasolinis verk. Denna pamflett mot vällust och överkonsumtion (och, får man anta, "kapitalismen") går därför fortfarande för långt, men kan upplevas som lite tam jämfört med konkurrenten. "Samhällskritiken" passerar dock på hög höjd eftersom vulgära exploatörer och frossare finns inom alla system och alls icke är ett symptom på det ena eller andra. Nära ettan, precis som Salò för övrigt.

En galet bisarr story regisserad av Marco Ferreri. Han har tydligen fått hjälp med det smaklösa manuset av Francis Blanche. Det handlar om fyra välbärgade män som beslutar att anordna en brakfest i en herrgård som ägs av en av männen. En herrgård endast bebodd av sin avlidne fars betjänt. De har beställt en enorm mängd mat (kött av alla tänkbara sorter och en mängd andra exklusiva livsmedel), det blir stort frosseri. De inser snart att det inte räcker med bara mat det måste kopuleras också. Tre proffs och en förskole-lärarinna ansluter snart för den sakens skull. Det går snart upp för oss att det finns ett udda syfte med festen och det hela blir då ännu mer absurt och smaklöst. Ja, så illa att det blir ett lägsta betyg (adderar dock till ett extra poäng för en läckert blå veteran Bugatti).

Inte rolig, överspel av skådisarna. Synd på kul premiss.

Jag struntar i filmens ev budskap, jag skiter i rätt eller fel. Med det sagt så skulle jag väldigt gärna vilja vara med om en brakfest...åtminstone en gång i livet!

Första halvan är sisådär, men andra halvan och dess intensitet är fenomenal!

Trodde det skulle vara mer en komedi, vilket förmodligen bidrog till min stora skepsis under filmens första halvtimme. Sedan tog det sig, det kändes snarare som att man såg en Pasolini, fast inte riktigt lika mörk och kryddad med en dos kolsvart humor. Störd och sjuk film. Rätt fascinerande, och motbjudande på många sätt.

Annorlunda men inget av värde.

skitfilm helt enkelt i dubbel bemärkelse.

Tog aldrig slut... Temat blev för ensidigt.

Än en gång en intressant filmupplevelse av denne italiens enfant terrible. Inte det bästa jag sett av Marco Ferreri, dvs i klass med Dillinger e morto, men nog av hög klass på alla sätt. Dock mycket tankeväckande och upprörande. Filmen öppnade sig inte heller riktigt efter den första gången. La grande bouffa tål därför att ses på nytt, bör ses på nytt!