Breaking the Waves

Även om Lars von Trier hade en stor succé med The Kingdom får Breaking the Waves ses som hans stora genombrottsfilm internationellt. Filmen skildrar en romans och senare förfall mellan oljearbetaren Jan spelad av Stellan Skarsgård och den starkt religiösa/underkuvade irländaren Bess (Emily Watson). Det som höjer filmen är framför allt den gripande grundhistorien men även det fantastiska skådespeleriet av både Watson och Skarsgård. Den religiösa kontexten samt de magiska undertonerna berikar även historien på ett mästerligt sätt och gör denna till en av de allra främsta filmerna av Lars von Trier.

En film där Lars von Trier förmedlar känslor i stor mängd och av alla de slag, här finns glädje, ångest, kärlek och sorg i en skön blandning. Enkelt berättat med en Trierskt vinglig kamera och väldigt lite stämningsmusik. Men eftersom filmen är uppdelad i åtta avsnitt som skiljs åt av en kort paus med en snygg stillbild och väl valda hits från tiden ljudande ur högtalarna så kompenseras vi för bristen på filmmusik i stort. Den som driver handlingen (och även överraskar oss ofta) är karaktären Bess, briljant spelad av Emily Watson. Hon sprider känslor med sitt charmiga ansiktsuttryck som utan förvarning kan blixtra till med ett finurligt och knepigt smil. Men visst märks det tydligt att hon är mentalt skadad av sin kuvande uppväxt där i den slutna skotska byn som styrs av förtryckande kyrkomän.

Ganska tungt och alldeles för långt. Watson är ju bra men det är ju nästan så att hon går cirkeln runt och blir alldeles för galen i sin ungdomliga iver att få klamra sig fast vid någon annan. Men man förstår ju henne, uppvuxen i ett sektliv till synes isolerad från den större världen måste en man som Stellan te sig som en gudagåva. Jag gillar nog det här mer i teorin och efteråt, för det känns gediget. Men att se Bess likt Gollum sitta och prata med sig själv räcker inte riktigt för att de 159 minutrarna ska kännas motiverade. Eller det räcker till en stark 2a, men inte mer. Kul att se en ung Stellan men det här är ju Watsons film ändå. Von Trier är lite av en hit or miss-regissör men det är ju på något sätt alltid spännande på förhand att se vad han ska ta sig till.

Nop, funkar inte för mig alls!!!

Ganska vulgär och ganska spekulativ; den djupsinniga får man leta förgäves efter. Men för all del; fotot är snyggt.

von Trier -- vilken liten solstråle han är! Bess påminner mig mycket om Gelsomina i La Strada även om Bess är knäppare och aktivare. Det är sällan man ser den här typen av film, så bara det är ju intressant. Rättfärdig synd, offervilja och ett spindelnät av skuldbeläggande. Det har sagts att von Trier hatar kvinnor, och det kan man ju tro, men jag tror att det är hela mänskligheten han hatar. Personligen hatar jag Dogma-estetiken.

Den här har stått på min vill se-lista i många år, och jag är glad att jag äntligen fick se den. Den innehöll ändå mer kärlek än jag trodde. Några scener kommer nog stanna kvar länge i mitt minne. Svägerskan och mamman är den största behållningen. Men den är hemskt lång, och väldigt tung, nästan lite svår att ta in. Vägde mellan stark trea och svag fyra.

Emily Watson er bare for god.

Väldigt stark film, inget man mår bra av. Det finns många välspelade biroller här, dryckestävlingen på bröllopet mellan oljeborraren och en av byns äldre patriarker kommer jag sent glömma. Emily Watson spelar verkligen fantastisk bra, och man känner verkligen för Bess. Något som gör att man inte mår helt ok när det börjar slå över från glädje till tragedi.

En gripande och ganska hemsk historia med intressant tema. Fint berättad, men slutet passar mig inte och ibland tas förbifarter i logiken.