Bröderna Lejonhjärta

Svårt att inte älska.

Filmen är inte riktigt i samma klass som boken, men den är ändå väldigt gripande och Björns Isfälts filmmusik är som alltid en klass för sig

Berättelsen är en av Astrid Lindgrens starkaste och räcker nästan till att skyla den låga budgeten som gör att filmen vacklar lite.

Mindes den som en undantagsfilm gällande A Lindgren-filmmatiseringar dvs ovanligt bra för genren. Har nu sett om den och ett betygshack nedåt känns oundvikligt, ibland var jag sugen att t.o.m sätta en tvåa. Långt ifrån ett mästerverk och mycket som var träaktigt men, okej då, bättre än exempelvis Mio min Mio.

Inledningen av filmen är rent magisk. Att låta barn dö i en barnfilm kräver en hel del mod och firma Lindgren och Hellbom sköter den delen helt perfekt. Väl i Nangijala håller handlingen fortfarande väldigt hög klass men den låga budgeten gör att produktionen blir lidande och vissa saker ser fjantiga ut (pilbågarna ser ut som om de är tagna från ett billigt leksakslager till exempel), även om Katla är välgjord med tanke på vad som fanns till hands under den tiden. Många skådespelare gör det bra men det finns också en del stappliga delar vilket inte hade spelat någon roll om det handlat om en lite mer komisk film som de flesta av de andra Lindgren-produktionerna men i en mer allvarsam och mörk film som denna förstör det helheten något. Hur som helst en väldigt bra film som med en större budget kunnat ta steget upp och blivit fantastisk.

Herrejösses vilken bra film det här är. Både Lindgrens grundberättelse som för övrigt är oerhört jävla mörk och tragisk såhär med vuxna ögon, och Hellboms regi, som här visar ett ordentligt styrkeprov. Den svartvita inledningen är magisk, och musiken bara stärker den drömska känslan, och när vi väl hamnar i Nangiala känns nästan själva äventyret med Tengil lite sekundärt. Men sedan kommer man in i den biten också så blommar filmen åter upp i ännu fler mörka teman, och inte minst Allan Edwalls oförglömliga roll. Avslutningen är en riktig tårdrypare. Sanslöst egentligen att detta är något man såg på Bolibompa. Visuellt påminns jag av Tarkovskij och berättelsen är om än spännande och äventyrlig så ändå kolsvart, i stort sett fullkomligt humorbefriad, brutal och kolsvart. Men jäklar vad ungarna älskar det i alla fall, och det bör alla vuxna med själ och hjärta också göra. Ett solklart mästerverk!

Jag tillhör absolut inte Astrid Lindgrens fan club. Har aldrig, inte ens som liten varit speciellt förtjust i hennes böcker och filmer. Bröderna Lejonhjärta är det dock något speciellt med. Både boken och filmen har satt en viss prägling på mitt eget skrivandet. Jag längtar till nya Bröderna Lejonhjärta kommer upp på vita duken , om den nu någonsin gör det, Suck!!

Läser jag en enda diss av Katla så kommer jag hem till dig och stryper dig med en handduk. Inget hot, bara så att du vet.

Avskydde denna som barn. Det var först i vuxen ålder jag insåg hur välgjord denna klassiker faktiskt är.

For barn en soleklar femmer.