Broken

Något ojämn, men I slutändan en relativt stark film med en mycket dramatisk insats av Tim Roth. Filmen går något åt såpoperahållet och väver ihop ett antal karaktärers relationer/bakgrund i en nedgången brittisk förort. Vid flera tillfällen får vi se en reaktion innan själva förklaringen till detta presenteras. Detta ger en ytterligare nyansering av karaktärerna, även om stilgreppet tyvärr överutnyttjas. Största problem är däremot antalet karaktärer i förhållande till filmens korta speltid. Konsekvensen av detta är att ingen av dem blir tillräckligt genomarbetad.

Huvudrollerna är välspelade och sympatiska och den är både charmig och skakande, vilket är lite av en bedrift. Samtidigt är den ju så småskalig att den känns rätt obetydlig. Lite som Min tjej i en London-förort.

Drama om föräldrars kärlek till sina barn och vice versa, parad med våldsamheter! Denna engelska film berörde mig en del i början, men efterhand avtog intresset när händelserna blev allt mer orealistiska och överdrivna. Det hade kunnat bli ett bra drama om en flickas upptäckt att vuxenvärlden inte är så lätt och ibland drabbad av våld. Men filmen blir för spretig och osammanhållen, onödiga händelser tas med och gör att filmen tappar något av sin röda tråd. Den 11-åriga Emily råkar få se sin lätt psykiskt sjuke grannpojke, Rick, misshandlas av en annan granne, Mr Oswald, sedan dennes promiskuösa, tonåriga dotter, för att undkomma pappans vrede, angivit Rick för att ha förgripit sig på henne. Polisen tar in Rick för förhör. En mängd våldsamheter följer. Att Emily är sockersjuk spelar endast roll i slutet av filmen, och är en onödig spretighet. Filmen visar inte på något sått sockersjukas ibland besvärliga liv. Som vanligt i engelska filmer bra regiinstruktioner till många skådespelardebutanter. Bäst spelar Eloise Laurence och Tim Roth som Emily och hennes pappa. Bilder på en återvändsgata med omgivande röda, typiskt engelska, sammanbyggda, tegelvillor, en skola, sjukhus och bakgator i London. Skränigt ljud. Betyg: 3+

Så bra

Jag var ganska positiv till det här under större delen av filmen. Man lyckas bra med att skapa en känsla för platsen, och jag blir engagerad i de karaktärer som rör sig där. Skådespeleriet är också bra, särskilt av Tim Roth. Men med tiden blir det allt tydligare att man aldrig lyckas hitta någon konsekvent ton, den är trots allt väldigt lättsam för en film med så tung handling, och det känns oklart i vilken grad den vill bli tagen på allvar. Händelseförloppet är också väldigt konstruerat, vilket bidrar till att det här känns alldeles för mycket som en film för att den ska kunna göra några starkare intryck. När sedan regissören väljer att bli mer än lovligt pretentiös i slutet, så är måttet tyvärr rågat. Det kändes som en given trea når jag såg den, och det var också vad jag hade tänkt sätta först, men jag känner inte att jag kan motivera en sådan betygsättning, så det blir en stark tvåa istället

Detta är ett lågmält och absurt brittiskt "vardagsrealistiskt" drama. Den 11-åriga diabetessjuke tjejen Skunk är filmens röda tråd. Hon binder ihop handlingen som cirkulerar kring tre grannfamiljer i ett villa område. Skunk spelas av otroligt charmiga Eloise Lawrence (som klippt och skuren för rollen och skådisdebutant). Den dysfunktionella grannfamiljen Oswald står för traktens trakasserier (både fysiska och psykiska sådana). Skicklig regi av Rufus Norris (tror det är hans filmregidebut). Manuset är dessvärre lite väl komplext med nån handlingstråd för mycket.

Bra skådisar som fan, men det är väl lite väl överdriven handling.

20 minuter räckte, det hade blivit en säker etta om jag sett klart.

Hjärtskärande och omvälvande. Lite forcerat slut där några karaktärer totalt byter skepnad utan att man riktigt inser varför. Regissören retas med tittarna i slutet utan att behålla tempot. Många duktiga unga talanger här, främst naturligtvis E. Laurence. Henne får vi se mer av.

Omskakande.