BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Café de Flore
Café de flore handlar om människor åtskilda av tid och rum men förenade på mystiska sätt. Filmen handlar om två parallella öden: Jacqueline, en ung mor med en son med Downs syndrom i 1960-talets Paris och Antoine, en nyligen frånskild, framgångsrik DJ i nutidens Montreal. Jacqueline och hennes sons historia visar sig i drömmarna hos Carole, Antiones nyblivna exfru.
| Originaltitel | Café de Flore |
| Regissör | Jean-Marc Vallée |
| Manus | Jean-Marc Vallée |
| Genre | Drama, Romantik, 2010-tal |
| Skådespelare | Vanessa Paradis, Kevin Parent, Hélène Florent, Evelyne Brochu, Marin Gerrier, Alice Dubois, Evelyne de la Chenelière, Michel Dumont, Linda Smith, Joanny Corbeil-Picher, Rosalie Fortier, Émile Vallée, Chanel Fontaine, Michel Laperrière, Caroline Bal |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 219 |
| Filmnummer | 92696 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Otroligt rörig vilket gör den jobbig o ointressant.
Två historier berättas här parallellt. Om dom är kopplade till varandra på nått sätt så fattar jag inte den kopplingen. Funderade ett tag på att se om den här röran för att eventuellt kunna bena ut vad jag sett men det känns inte tillräckligt lockande. Det ska trots allt sägas att filmen bjuder på en hel del engagerade bilder och musik
Välspelat och bildmässigt vacker men manuset är bara ett stort WTF? Känns som regissören egentligen borde ha gjort två filmer ist för en. Det metafysiska känns väldigt påklistrat och tillför i princip inget till filmen.
Två tider som går ihop, en bra tanke som fungerade, att varva två historier och tider och behålla mystiken. En mycket fysisk och sinnlig film som satte stämningen och bra skådespelare.
Otroligt fint filmad, välspelad och tänkvärd. Det väger upp att den är lite händelsefattig emellanåt. En del sidospår känns onödiga och kontroversiella. Det är som att Jean-Marc Vallée inte riktigt litar på sig själv och kärnstoryn. För som jag ser det är det en film om att vara förälder till ett barn med handikapp och vilka val man gör för barnets och/eller sitt eget bästa. Filmen Vi måste prata om Kevin har ett liknande tema. Men en stor skillnad ligger i berättandet. Medan den till stor del är kall, hård och smärtsam är den här snarare varm, mjuk och skör. Café de Flore frågar sig indirekt bland annat om mycket kärlek och närhet är positivt för ett barn. Någon nämner att det förekommer en kommentar i filmen som känns fördomsfull. Jag reagerade också på den, men samtidigt är det skillnad på en fiktiv persons åsikt i en dramatisering och sanningen. Att kvinnorna inte får tillräckligt utrymme i filmen eller att sexscener tar större plats håller jag inte alls med om. Tvärtom tycker jag att det är en film om moderskärlek. Jag uppfattar heller inte att det är fler eller längre sexscener än i andra filmer.
Lite väl rörig. 60-talsdelen med Vanessa och barnen var lysande. Slutet väldigt flummigt, hade förväntat mig en mycket mer tragisk upplösning
Jättefin. Regissörens bästa tillsammans med Wild. Väsentligt mycket bättre än överskattade Dallas Buyers Club.
Vilken rörig film, ointressant, totalt värdelös, vad handlade den om egentligen?
Hade högre förväntningar. Men den överdrivet mystiska handlingen till trots lyckades filmen beröra och nästintill få mig i tårar. Vacker på ett subtilt sätt men ingen vidare filmupplevelse. Sävlig och långsam i sitt tempo och mycket av filmens handling och budskap lämnas till tittarens fantasi. Filmmusiken är dock underbar vilket ger ett plus i kanten.
ville så himla gärna tycka riktigt bra om den här pga potential samt hyllning till musik osv. men hängde upp mig på duden antoines kommentar i början av filmen om att det "oftast bara är män som känner starka känslor för musik" eller vadfan det var han sa... GAH. pretto-dj var han ju dessutom. kvinnorna i filmen får dessutom inte större plats än sexscener. trist. men, alldeles för välgjord, snygg, bra musik för att inte få en trea.
