BETYG
2.8
av 5
2.8
av 5
Café Society
New York och Hollywood under 1930-talet, en period av pulserande nattliv, filmstjärnor, playboyar, gangstrar, fantastisk musik och mycket glamour. Eftersom han får det allt svårare att stå ut med sina gnabbande föräldrar, sin gangsterbror och familjens guldsmedsaffär, känner Bobby Dorfman att han behöver ett miljöombyte. Han beslutar sig för att åka till Hollywood och besöka sin inflytelserika morbror Phil som arbetar inom filmbranschen.
| Originaltitel | Café Society |
| Regissör | Woody Allen |
| Manus | Woody Allen |
| Genre | Drama, Komedi, Romantik, 2010-tal |
| Skådespelare | Jesse Eisenberg, Kristen Stewart, Steve Carell, Blake Lively, Corey Stoll, Jeannie Berlin, Ken Stott, Sheryl Lee, Sari Lennick, Stephen Kunken, Parker Posey, Paul Schneider (II), Anna Camp, Tony Sirico, Max Adler, Anthony DiMaria, Gregg Binkley, Don Stark, Richard Portnow |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 562 |
| Filmnummer | 121701 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Rätt så snygg sak, men karaktärerna är för tråkigt oengagerande och dialogen är långt under vad Allen kan prestera. Nu är han trött, gubben.
Allen på sämsta autopilot. Kristen Stewart och främst Jesse Eisenberg spelar sjukt osympatiska karaktärer som man inte bryr sig om för fem öre... ser och låter ok men det hjälper inte alls tyvärr...
Minns inte ett skit av filmen faktiskt. Får markera att jag sett med en tvåa.
Sämsta Allen jag sett. Varken särskilt komisk eller intressant, och sönderbadad i färgfilter.
"Café Society" är inte en av Woody Allens främsta men som alltid en finstämd, narrande och på det hela taget behaglig upplevelse.
Suck vad leds jag börjar bli på Woods senare verk. Han verkar projicera sina egna sjuka relationer i sina filmer som nästan alltid innehåller en gammal gubbe som har ihop det med nån alldeles för ung och snygg tjej samt att det är fullproppat med otrohetsaffärer till höger och vänster. Jesse Eisenberg är som vanligt väldigt enerverande också.
Välsrkiven, underhållande och som alltid med Woody, härliga karaktärer.
Ibland överraskar han positivt, den gode Woody Allen. Vilket är märkligt, med tanke på att det bara var något år sedan han gjorde någonting lika bra. Men mina förväntningar var nollställda och snabbt fångades jag av hur insugande och elegant filmen var med sitt magiska foto (Vittorio Storaro, du måste bli Woodys nya hovfotograf, han har saknat en ordentlig sådan sedan Carlo Di Palma gick i pension och är i desperat behov av en!) och härliga driv. I början är det absolut tal om en fyra, men sedan sjunker det hela ihop en smula när storyn börjar gå lite mer på tomgång. I slutändan känns det dels befriande att storyn är spekulativ och lite abstrakt, och dels lite menlöst att Woody inte verkar ha så mycket att säga. Men detta är absolut en trivsam filmupplevelse, och ett av hans bättre verk på 10-talet. Det blir en trea, men en stark sådan!
Woodys filmer de senaste årtiondena har alltid varit upp och ner, berg och dalar. Den här har potentialen till ett berg. Filmen har allt vad en WA-film ska ha. Tyvärr känner jag att den saknar något i själva handlingen. Tokig känsla då både Annie Hall och Play it Again, Sam är lätta filmer men mästerverk. Café Society slutar rätt abrupt och jag funderar på vad som kan hända framöver.
Lättsedd men platt.
