Call Me by Your Name

Så vackert gjord och Chalamet är magiskt bra.

Fin, lite vemodig film som i slutändan lyckas beröra även om vägen dit är lång (och mellanakten är väl utdragen). Dessutom borde relationen mellan huvudpersonerna och deras motivationer (framförallt Olivers) utvecklats något mer.

Njae, ganska ointressant om självupptagna människor. Snyggt miljöer, men Italien är verkligen bara en kuliss för dessa rika turister

En påfrestande lång film som inte har särskilt mycket att förmedla förutom att en ung kille av judisk härkomst blir kär i en äldre utbytesstudent också av judisk härkomst. Och det händer utan några större krusiduller och så var det slut, även om det tog lång tid att nå dit. Detta var i ärlighetens namn inget vidare. Betyget blir en svag 2:a, 2-

Miljöerna och musiken är okej, men den är ointressant och ingen händelseutveckling värd att nämna. Den är förvisso lång men känns fyra gånger så lång.

Filmens visuella ton är 85 procent av det hela, historien saknar tyvärr nerv. Det finns inte så mycket till drama här.

Jag måste missuppfattat något med den här, för jag förstår verkligen ingenting av den fina kritiken den fått. Jag tycker karaktärerna beter sig obegripligt tämligen rakt igenom hela filmen och jag får inget grepp om vare sig dem eller filmen som helhet. Den är bara konstig.

En föredömligt subtil kärlekshistoria. Här blir det ingen övertydlig Hollywood-kärlek, och inte heller blir det den sortens uppfostrande ton som sådana här filmer gärna brukar kunna få. Skönt också med en film utan skurkar. Här får vi först och främst en ung man mitt i processen att lära känna sig själv och försöka förstå sig på livet. Träffsäker lat-sommar-känsla också, och den intellektuella miljön tilltalar mig. Trots det fastnar jag aldrig riktigt för karaktärerna, de förblir lite för personlighetslösa filmen igenom. Jag kan trivas hyfsat med att följa dem en stund, men blir aldrig speciellt engagerad i deras öde

En ganska okomplicerad film, där livet bara rullade på i en vacker och varm miljö. Många underliggande känslor och nyfikenhet som vibrerade. En sommar där livet bara fanns där och nu, en skön känsla för stunden.

Den känns väldigt förskönande och oproblematisk i en kulturborgerlig idyll. Saknar lite svärta, ångest, komplexitet,existensialism, skuld,skam, tvivel,narcissism, utnyttjande, experimenterande, lite gråskalor och nyanser i denna endimensionella romantik. Hans sexscener med tjejen kändes mer trovärdiga än hans förtjusning i en Ken-docka. Kändes mer som en önskedröm eller propaganda än en problematisk tonårsförälskelse. 80-talets HIV-skräck och diskriminering framkom inte alls. Sevärd och lite bitterljuv men jag förväntade mig mer.