Casablanca

Casablanca är en film som absolut förtjänar sin status som klassiker. De delar som sticker ut allra mest är regin av Michael Curtiz och det fantastiska arbetet med skuggor/ljus/rök. Gestaltningen av ”Rick’s Cafe” är också otroligt levande och dynamisk. Både Humphrey Bogart och Ingrid Bergman är bra i huvudrollerna och deras relation nystas upp i en lagom takt. De flesta av karaktärerna är relativt komplexa och presenteras i en gråskala där det inte är helt tydligt vem som är ond eller god. Filmen känns däremot tyvärr något daterad i sin könsstereotypiska karaktärisering av Rick Blaine (Humprey Bogart) respektive Ilsa Lund (Ingrid Bergman) och den överdrivna melodramatiken. Dessutom är tillbakablicken i Paris onödig och förstör lite av mysteriet som byggts upp.

Välspelad och intressant med finstämd kärleksaffär mitt under brinnande världskrig. Välter över till en fyra tack vare den slipade humor som är närvarande titt som tätt som inte är överdriven och förstör seriositeten i filmen utan passar in på ett snyggt, naturligt sätt (i synnerhet är den franske polismästaren spelad av Claude Rains en skön karaktär).

Glömde visst att betygsätta den här när jag såg den i våras. Och att jag verkligen behövde påminna mig själv om att jag faktiskt sett den för mindre än ett år sedan, så kan jag väl inte påstå att den lämnade något bestående intryck. Lutar väl åt en stark trea.

13 år senare och jag har nog blivit lite mer rutinerad på hur de här gamla svartvita klassikerna ska tas. Den här gången var det en fröjd att se både Bogart och Bergman och deras kemi är magnifik trots att Bogart inte är mycket att titta på egentligen. Manuset är helt fenomenalt, så rappt och så fyllt av bra repliker att man baxnar, att filmen gjordes mitt under brinnande världskrig med ett ovisst slut gör det hela än mer intensivt på nåt. Tårarna från de medryckta Marseljäsensångarna var nog äkta på många håll då baren var fylld med riktiga krigsflyktingar. Claude Rains stjäl showen som fransk poliskommisarie som aldrig skäms över att hans första prio är att landa på fötterna och aldrig heller är sen att slänga ur sig en vitsig kommentar. Den här gången behövs ingen spärr mot gamla filmer, den ska upp på en 4a, det är trots allt en klassiker som verkligen förtjänat sitt epitet och inte bara för alla odödliga citat den fört med sig. (2008-10-10)

Kan man se en nästan 80år gammal film idag för första gången och tycka den är bra? Jadå, Miracle on 34th Street var en sådan. Men denna tyckte jag inte var så mycket att hänga i granen.

En solklar klassiker med vackra Ingrid Bergman och en cool Humphrey Bogart i huvudrollerna!

Har konstigt nog aldrig sett filmen förrän igår. Vilken film, vilket konsterverk, vilken klassiker...

Alltså. Vad är grejen?

Suverän klassiker...

Odödliga citat och bra skådespel, men historien lämnade ändå en del att önska. Jag hade hoppats på något större efter allt man hört, men enkelheten har en viss charm det också. Förstår dess status, men inte helt hänförd. (8/15)