Cinema Paradiso

Det finns flera fina teman här: Vänskapen med Alfredo, bions roll i människors liv. Respekten Toto omedvetet förtjänat hos sina medmänniskor. Tyvärr lyckas filmen inte tillräckligt bra med någon av dem. Den värme och de känslor man känner kommer snarare av att man själv får fylla i hur det kunde ha varit, snarare än vad filmen ger oss. Synd.

Härlig film i samma stuk som filmer som t ex Forrest Gump som ibland kanske är överdrivet sentimentala och lättsamma. Historien mellan den lilla pojken och projektionisten är riktigt fin och Morricone står för ett briljant soundtrack. Dessutom är de siciliska miljöerna riktigt filmvackra. Såg den teatraliska versionen på två timmar som tydligen ska vara den bästa. Fin hyllning till filmklassiker och filmmagi.

Outhärdlig!

En sån där genomsympatisk film som är svår att tycka illa om. Kärleken till film och en grabbs nyskapade relation till biografen och dess maskinist är fin att beskåda. Minnen från en tid som flytt, var det kanske ändå bättre förr? Förutom prästens censurering då, den är det väl ingen som vill ha tillbaka. En tid när alla kunde gå runt och känna en lokal samhörighet och knutpunkt i form av biografen som alla i byn verkar ha råd att besöka hela tiden, som vi med dagens streamingtjänster, 160-kronorsbiljetter på FS och flyktiga samhällskontrakt bara kan drömma om. Pojken är givetvis vansinnigt charmig, så även den gamle maskinisten. Det är en film där man bara kan luta sig tillbaka i soffan och inte oroa sig över att det ska bli så jobbigt. Jag såg den kortare versionen på runt två timmar och det kändes alldeles lagom, jag behöver varken mer eller mindre och det är en stabil 3a.

Vilken smetig smörja. På tok för lång. Fruktansvärt överskattad.

Jag är svag för filmer som berättar "tidens tand". Det är något vemodigt med svunna tiders fröjder. Och dessutom filmer som utspelar sig i filmens värld. Illusionernas stad, Sunset Boulevard, Dag som natt med flera är exempel på personliga favoriter. Här berättas en historia från en kul vinkel, biomaskinistens, med en värme och romantik som självklart smittar av sig å det härligaste. Philippe Noiret är helt lysande i sin roll och barnrollen av Salvatore Cascio är också mycket lyckad. Det hela blir kanske lite väl smetigt till slut men en tillräckligt bra film för betyget en stark 4;a, dvs 4+

Främst är det fotot, miljöerna och scenografin som jag tilltalas av. Det är snyggt, särskilt i vissa scener. Som ofta i italienska filmer kastas man snabbt mellan olika miljöer. Här är det ganska extremt, vilket gör den spretig. Den är dessutom sliskig emellanåt, och jag har lite svårt för musiken. Jag föredrar Pippo Carusos musik, som på sätt och vis är snarlik.

Brännande bra.

Tyckte mycket om den här filmen!

Alltför smetig, lång och tråkig. Dessutom väldigt italienskt på ett mycket jobbigt sätt. Besviken.