Cléo från 5 till 7

Fin promenadfilm från franska nya vågen! Långfilm i svartvitt som följer en framgångsrik sångerska under två timmar medan hon samlar sig inför ett besked från sin läkare om ett cancerprov. Hon besöker en modist med sin väninna, hämtar en annan väninna som är nakenmodell i en skulpturklass. Väninnan drar på sig klänningen på tre sekunder och vips är hon klädd. Filmen innehåller mängder av sådana detaljer för att göra den sevärd. Helt ovidkommande personer förekommer ofta i bild och tal i förgrunden för att visa hur huvudpersonen rör sig genom Paris och är en del av den, trots att hon är en framgångsrik sångerska. Jag har sett filmer flera gånger men har ännu inte sett mig mätt. Det är så många fina detaljer i fotot och språket att lägga märke till. En man talar exempelvis om stjärnbilden Kräftan och huvudpersonen ber honom sluta. På franska heter kräfta cancer. Filmen är välspelad av alla deltagare. Den rörliga kameran som låter oss följa med i Paris ger filmen liv. Musiken följsam. Fotot visar inga turistfällor utan vanliga gator och många intressanta bilar bland annat. Filmen kan varmt rekommenderas, inte bara till francophoner utan till alla filmälskare som hittar spänning i många miljöer och inte bara i de kriminella. Betyg: 4½-

Så himla bra! Älskar filmer som utspelar sig under en dag eller några timmar.

Lite för franska nya vågen-ig för min smak, även om det är klart bättre än det jag har sett av Godard (inklusive kortfilmen i filmen här). Sångnumret är klart bäst, men på det stora hela lämnas jag i princip oberörd.

5,5 år sedan senaste titten. Superlativen kan fortfarande staplas på hög och lyckoruset ramlar åter över mig. En av mina två favoritfilmer alla kategorier. Betyg 5, 6, 7 eller varhelst taket ligger

Mycket stimulerande och inspirerande. Verkar som om jag är svag för de Pariscentrerade filmerna av Nya Vågen. Här finns det så mycket olika spänningar.

Fantastiskt fint hur Varda får in allt så ledigt. Sedan är det, trots de stiliga inslagen av verklighet och en mäktigt melodramatisk sång vid pianot, en luftig feelgood om en rätt bortskämd och tom människa.

Lite besviken, med tanke på att jag blev otroligt imponerad av mina två tidigare Varda-upplevelser (Vagabond och Efterskörd). Coolt upplägg, men rätt ospännande. Dialogen och karaktärerna är inte särskilt intressanta, vilket är ett seriöst problem för en realtids-film. Men i slutändan är det rätt bra, jag hade bara hoppats på mer.

En av de bästa franska nya vågen-filmerna jag sett, potentiellt sett en fullpoängare så småningom. Är svag för när ett individfokuserat mörker sprider sig och skildrar dennes omgivning i detsamma. Att det dessutom görs inom ramarna för jump cuts, härliga bilscener och samtida skeenden gjorde det ännu bättre. Finns mycket mer som var härligt, den charmiga pianoduon t ex. För att inte nämna Corinne Marchands low-key-aura.

Nära femma

Konceptet och idén var väldigt tilltalande på förhand, men överlag var detta en let down. Det är nästan lite för enkelt i all sin enkelhet och nästan alla skådisar förutom Marchand tar en ur upplevelsen i sin medelmåttighet. Gillade trots detta när melodramat tilläts bubbla upp över det överstiliserade intellektuella i de halvostiga slutscenerna med soldaten. Det var under dessa delar av filmen jag fann någon märkvärdig estetisk behållning. Innan dess tyckte jag mest det var repetitivt i sin lekfullhet. Och jag gillar ändå tracking shots. Men överlag inte särskilt märkvärdig eller spännande. 52/100