Close

Skarp film mellan vänskap och det som kallas kärlek... Och ja, kan inte hjälpa det, men tårarna rann genom nästan hela filmen...

Barnskådespelarna är fantastiska, det ska den ha. Även fint filmad och fina färger. Jag kan stundtals se något äkta i relationerna, och budskapet är tydligt. Däremot står filmen och stampar mest hela tiden, förutom vid ett tillfälle där det är väldigt mycket som förändras på kort tid utan att man som tittare får uppleva det. Det är mer en film där rollpersonerna pratar om händelser eller känslor istället för att det gestaltas. Annars är det mycket upprepningar, kanske mest för att visa hur tiden går. Jag upplever inte att det är en film som berör eller känns mer än någon annan. Den är uppbyggd enligt mall och det är som att Lukas Dhont försöker tala om hur och när man som tittare ska känna.

Filmen består nästan enbart av närbilder, vilket förstärker dess handling. Jag uppskattade berättelsen och den Europeiska känslan, även om speltiden hade kunnat vara kortare.

Ja vad ska man säga om detta? För det första är det en stark film om ett allvarligt ämne som säkert kan ligga till grund för diskussionsgrupper i skolan etc. Men jag har lite problem med att filmen känns tillrättalagd i överkant. Relationen mellan pojkarna i början av filmen känns också alldeles för närgången för att vara trovärdig, det dras lite för långt. Sedan är filmens bildspråk för jobbig i längden med alldeles för mycket närbilder filmen igenom. Grabben spelar bra men det känns inte så lyckat att kameran punktmarkerar honom igenom hela filmen mer eller mindre. Det här är några filmiska grepp som för mig får rakt motsatt effekt mot vad intentionerna förmodligen varit. Därför stannar betyget på en 3;a

Tycker Gray Munthe har fel i sin recension i AB, där hon menar att det är en förlegad berättelse konstruerad av naiva vuxna som bygger på en världsfrånvänd och förljugen idé om barn som vackert oskyldiga väsen (likt Leandoer om barnlitteratur i boken ”Barn: Paradiset och flykten därifrån”). Tvärtom uppfattar jag Dhont som insiktsfull och öppen för andras kunskap. Han har tagit del av en psykologs intervjuer med pojkar om deras vänskapsrelationer i 13-årsåldern och senare, och haft utförliga samtal med de unga skådespelarna om deras syn på händelserna och låtit dem vara medskapande. Springandet genom blommande fält härrör ur Dhonts egna minnen, en tydlig bild av barndomens förgänglighet. Visst kan vänskap vara enklare när man är yngre, och inledningen fungerar som en effektfull kontrast till händelseutveckligen. För mig kändes filmen trovärdig. F.ö. var det trevligt att återse Émilie Dequenne (här Rémis mamma) från Rosetta! 9/10.

Stark film med trovärdiga karaktärer och handling. Den åskådliggör hur starkt påverkade barn är av grupptryck och en vilja att passa in, vilket i dessa polariserade tider är värt att påminna också vuxna om.

I någon slags enkelhet har man lyckats skapa något mycket äkta och trovärdigt. Inget känns rätt eller fel, mycket kan man förstå utan att fördöma, det är just det man lyckats så bra med, inget viftande med pekpinnar. Skådespelet känns så naturligt, allra helst från de unga pojkarna. Man har fångat hur det är att växa upp, inte alltid utan komplikationer.

Väldigt äkta och naturligt. Mycket lämnas outtalat hos de mångbottnade karaktärerna, och det finns gott om omsorgsfullt utplacerade detaljer som berättar mycket. Man kan dessutom alltid förstå varför personerna agerar som de gör. Det blir mycket att fundera på efteråt. Skådespeleriet är också väldigt bra, vilket framför allt är imponerande med tanke på att flera av dem är så unga. Det är komplicerat att vara människa, inte minst när man ska börja bli vuxen

Rak, enkel och omskakande. Det är svårt att inte bli berörd av den tunga storyn, det spelas perfekt av skådespelarna och det varma, livliga fotot är en stor tillgång. Jag har sörjt lite att de där skitbra europeiska filmerna som alltid levde upp till förväntningarna under 90- och 00-talet inte har funnits alls i samma utsträckning efter den digitala revolutionen, men här har vi en sådan. Kort och gott lysande.

Det här borde tilltala mig så mycket och jag vill verkligen bli förkrossad. Men det blir jag inte (det snörvlades dock på flera andra ställen i salongen). Å andra sidan hänger stämningen kvar efteråt och en god stund senare tänker jag fortfarande på filmen, vilket brukar vara mitt kriterium för en bra film. Mycket stark trea, tror jag.