Dag och natt

Avskyr denna film, nästa lika mycket som Mikael Persbrandt!!!

En av de sämre filmerna Mikael Persbrandt medverkat i. Den är inte jättedålig men inte så där jättebra. Filmen lyckas ta sig upp till "godkänt" och duger som tidsfördriv en regnig eftermiddag men det är väl också allt. Svag 3:a.

Framför allt så är det här en otroligt realistisk skildring av hur det går till i Aik.

Min femte Staho och ännu inte under tre i betyg. Dag och natt var ju enormt upphaussad då den kom, och jag köpte den rätt så tidigt på DVD. Men sedan blev den stående i hyllan, och jag blev liksom aldrig riktigt pepp på den. Men nu är det gjort. Staho kör stenhårt med någon sorts billig men effektiv feel bad for dummies, och han är en jävel på personregi. Upplägget i Dag och natt, med en huvudperson vars liv vi får berättat genom möten med en person i taget, återanvänds i Daisy Diamond (på ett förvisso ännu billigare sätt men i en starkare och bättre film). Det i Dag och natt som gjorde störst intryck på mig var skådespelet; Endre gör (som så ofta) mycket bra ifrån sig, Göranzon har jag nog aldrig sett bättre (fast jag ser ju henne oftast i skit) och August gör kanske sitt livs roll. Någon som definitivt överraskar är den ytterst mediokre Fares Fares som här faktiskt är riktigt bra. Det är väl egentligen bara Persbrandt man kan klaga på, och så jävla illa gör han inte ifrån sig. Sedan var det ju rätt coolt att filmen på sätt och vis både var en road movie och ett kammarspel – en hyfsat osannolik kombination. (9/15)

Jag tycker verkligen om idén, det hade kunnat göras väldigt bra... och skådespelarna är det inget fel på heller, förstås. Framför allt inte Hasse Alfredson, det var kul att han dök upp. Hur som helst är manus alldeles för tunt, filmen säger liksom ingenting, synd.

En inte alltför upplyftande film.

Intressant upplägg, och själva formen tycker jag att man lyckas bra med, men innehållsmässigt känns det skralt. Om man gick ut på gatan och bad en random person skriva ihop en film om en man som ska ta livet av sig och därför åker runt i sin bil och tar farväl av de viktigaste personerna i sitt liv, är inte det här då i princip den film man skulle få? Allt känns ganska ytligt och förutsägbart. Jag fick en liknande känsla när jag såg Himens hjärta, så jag får intrycket att Staho inte har nåt speciellt intressant att säga om människor. Men för all del, filmen höll mig engagerad, och det dyker upp flera sevärda skådespelare, även om de ibland dras lite för mycket mot det teatraliska. Så en ganska stark tvåa kan jag sträcka mig till

En bra skådespelartrio ingick här, de trädde fram en och en som ögonblick i huvudkaraktärens liv för att sedan försvinna, kan man säga. Bilen och Persbrant var det man mest fick stifta bekantskap med, lite annorlunda filmat. Var väl ok, men inget mer. Rannsakan!

Tunn, men jag gillar idén.

Ovanligt tema med bra skådespelare, men så tråkig och förutsägbar.