BETYG
3.6
av 5
3.6
av 5
Dagen gryr
En industriarbetare har barrikaderat sig i en lägenhet, och är omringad av polisen. I återblickar skildras de händelser som drev honom till att göra som han gjort.
| Originaltitel | Le jour se lève |
| Alternativ titel | Daybreak |
| Regissör | Marcel Carné |
| Manus | Jacques Viot, Jacques Prévert |
| Genre | Drama, Romantik, 30-tal |
| Skådespelare | Jean Gabin, Jacqueline Laurent (I), Arletty, Bernard Blier, Jules Berry, René Génin, Mady Berry |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 478 |
| Filmnummer | 7952 |
Recensioner
Filmen om industriarbetaren Francois (Jean Gabin) som drivs till att begå ett mord, a crime of passion som det kallas på engelska. Filmen berättas genom återblickar, så kallade flashbacks. F... Läs mer »
Kommentarer
Tidens tand har varit skonsam här och filmen känns i mångt och mycket modern. Oerhört bra skådespel och befriande att se rollkaraktärer som inte är speciellt polerade för att man ska fatta tycker för deras person.
En klassisk fransk film med de största skådespelarna.
Den störste franske skådespelaren Jean Gabins mästerfilm ihop med Dimmornas kaj. En av de största skådespelerskorna, Arlettys, viktigaste filmer. Tillsammans gestaltar de manusets ord om en ganska ung mans inblandning i en äldre mans död och orsakerna härtill. De låter Jacques Préverts dialog höras tydligt men inte teatraliskt.
Det litterära manuset är konstruerat i två nivåer som konvergerar, vilket säkerligen var ovanligt på sin tid, tio år efter ljudfilmens genombrott. Flera nyheter finns vad gäller filmningen, bland annat Gabins springande nerför alla våningarna i det två och tre fönster breda femvåningshuset, där den rörliga kameran visar honom genom fönstren.
För att riktigt förstå alla finesser ska man kunna lite filmhistoria, annars är det som att inte förstå varför Rolls-Royce anses som världens bästa bil och tro att en Chevrolet är lika bra eller bättre. En duschscen med Arletty har lagts till på senare år, det var förutseende att inse att sådana scener skulle bli vanliga.
För att vara en film från 1939 känns den väldigt modern tack många nya grepp som andra filmskapare tagit efter. Jag uppskattar denna film mycket, men trots det når den inte fram till en femma. Det jag saknar är en fördjupad karakterisering av huvudpersonerna, dessutom är de sarkastiska polisscenerna väl långa. Mitt betyg blir fyra plus.
Skumt upplägg i manus. Verkligen lösa förbindelser här som inte heller fångar någon större sympati och då blir det svårt att lyckas med helheten. Visst, lite tät dramaturgi men egentligen bara fånig och klassikerstämpeln känns väldigt obegriplig. Betyget stannar på en svag 3;a, dvs 3-
Trevligt att se om Marcel Carnés Le jour se lève från 1939; en njutbar fransk föregångare till den amerikanska film-noiren. Det är naturligtvis Jean Gabin som "äger" denna film; men Jules Berry som hans antagonist är också mycket bra (det är inte svårt att förstå varför Carné gav honom rollen som Djävulen i Les visiteurs du soir tre år senare). Men den som jag trots allt gillar allra mest att få se igen är Arletty (Garance i Paradisets barn). Hon höjer alla filmer som hon medverkar i; vilken rutin, vilken säkerhet och vilken trovärdighet i rollgestaltningarna. Betyg 4
Synd att textningen hos Cinemateket var urusel, mycket dialog som verkade central men inte översattes alls. Älskade det jag förstod dock. Fantastiskt arbetarklassmörker i en historia som nog gått att filma även idag utan större ändringar. Visst är dialogen av sin tid, men premissen lika aktuell som någonsin. Hoppas på att kunna se om den med bättre textning. Hur som helst en film jag gärna ser igen
Haha! Emmycautions kommentar nedan är lysande! Filmen öppnar starkt, men blir snabbt lite väl trälig. Kvadrupeldramat är lite mossigt. Sedan blir det bättre mot slutet igen. Slutscenen är ju nästan magisk. Men helheten är ändå en besvikelse. Gillade Dimmornas kaj betydligt mer!
Vilken lyckost till tjej som kan välja mellan en lättkränkt douche bag som försöker pressa henne till både sex och äktenskap samt en alldeles för gammal mytoman som låtsas vara hennes pappa och driver en hundcirkus. Jag förstår att hon är sliten mellan dessa två fina alternativ. En välgjord film på många sätt men antagonisten är tyvärr omöjlig att ha medkänsla för.
Tydligen en av Ingmar Bergmans favoritfilmer.
Blev riktigt jävla betagen av denna franska 30-tals-klassiker! Väldigt snygg och snillrikt uppbyggd, vilket både sätter standarden för framtidens amerikanska noir-filmer och pumpar upp blodet i åskådarens ådror allt snabbare! Bra skådespeleri rakt igenom också, med en Jean Gabin på toppen av karriären i förgrunden. Femman kan eventuellt hållas tillbaka av det simpla faktum att jag var lite för trött när jag såg den... Ser gärna om den här i framtiden, och slutbilden kommer vara fastlåst på min hornhinna tills dess. Grymt jävla bra!
Kvadratdrama!
