BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
De fördömda
En film om den aristokratiska familjen Von Essenbeck under åren 1933 till 1934. Deras historia sammanvävs med nazismens historia.
| Originaltitel | La caduta degli dei (Götterdämmerung) |
| Alternativ titel | The Damned, Götterdämmerung |
| Regissör | Luchino Visconti |
| Manus | Nicola Badalucco, Enrico Medioli, Luchino Visconti |
| Genre | 60-tal, Drama |
| Skådespelare | Ingrid Thulin, Charlotte Rampling, Dirk Bogarde, Helmut Griem, Helmut Berger, Renaud Verley, Umberto Orsini, Reinhard Kolldehoff, Albrecht Schoenhals, Florinda Bolkan, Nora Ricci, Irina Wanka |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 149 |
| Filmnummer | 4467 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Teatralisk och trist, samtidigt som den är tydligt mytologiserande, nästan propagandistisk i sitt tilltal. En historiskt intressant poäng (men en filmisk parentes) är dock att homosexualiteten inom SA behandlas, det är man inte så van vid. Ju fler filmer man ser av denna typ, desto mer framstår Cabaret (som kom tre år senare) som epokens och ämnets mästerverk. Stark tvåa.
Likt många andra alster ur Viscontis senare produktion en hård kritik av (hög)borgerligheten, här i form av aristokratiska fabriksägare. Och likt flera av dessa andra filmer välgjord, men lite halvseg. Filmen räddas av en stark andra halva och utmärkt spel av Thulin, Bogarde och Berger. Svag fyra.
Teatral, allmänt överdriven, hysteriskt dekadent - en opera, helt enkelt. Och en ganska vacker och mäktig sådan. Det finns saker jag gillar, helt klart, och det finns saker jag inte gillar lika mycket, helt klart. Men jag tror att Visconti lyckades med det han företog sig.
En storslagen och aningen teatral film, som innehåller många höjdpunkter, inte minst det återkommande middagsbordet. Analysen av nazismen, som en borgerlig skapelse för att undanröja det socialistiska hotet är lika aktuell idag (även kommentaren att det inte tjänar något till att skrika när det är för sent). Underbara miljöer och stämning av dekadens. Övertygande skådespeleri. På en gång både långsam och förtätad.
fick Fassbinderfeeling genom hela filmen. ytterst kompetent filmskapelse, men utan att underhålla (iaf mig)
Usch vad arg jag kände mig igår efter att ha sett denna film. Medvetet valde jag att inte kommentera filmen på en gång utan vänta tills min avskyn tonade bort. Nu i efterhand kan jag uppskatta filmens grundidé men jag måste ändå ifrågasätta slutprodukten. Jag kan fortfarande inte förstå att det är samma Visconti som gjorde fantastiska filmer Jorden Skälver och Rocco och Hans Bröder. Samtidigt undrar man hur resultatet hade varit om t.ex. Pasolini regisserade filmen. :)
Visconti känner ju utan tvekan till världen bättre än nägon annan och skildrar en mer dekadent överklass än vad mänga av de andra stora snuddar vid.
Helskärpt ensemble och Visconti tar ut svängarna.
Förstår inte riktigt mig på dem som kallar denna osammanhängande och ointressant (smakfråga antar jag), jag tycker det är en mycket underskattad film. Megalomaniska, maktgalna och vrickade nazister som ägnar sig åt dubbelspel till höger och vänster, ett kostymdrama/kammarspel av melodramatiska drag somegentligen påminner mer som Fassbinder än Visconti tycker jag. Tyckte det fanns en nerv i berättandet som gjorde att jag inte kunde sluta kolla (även fast jag var trött). Det är elegant genomfört också, även om det är den Visconti-film som är minst bra av de fem jag sett. (Minus till att somliga tyskar talar tyska medan andra talar engelska.)
Tyvärr. Lät intressant och bra på förhand. Men tyckte den var stentrist rakt igenom, så jag orkade inte engagera mig.
