De magnifika Ambersons

En Orson Welles klassiker som tyvärr inte mottogs väl av en testpublik. Filmen blev därför både nedklippt och fick sitt slut ändrat. Det som återstår av Welles ursprungliga vision är oavsett bra och det märks att det är en mästerlig regissör som ligger bakom verket. Scenerna är utsökt filmade och sättet som karaktärer sömlöst äntrar och lämnar är mycket snyggt (till skillnad från att klippa från scen till scen). I övrigt är det framför allt ett relationsdrama och handlingen i sig är inte den stora behållningen med filmen.

En tvåa är lite väl snålt, men detta är ju ljusår från Citizen Kane på så många fronter. Engagerar inte nämnvärt, och Tim Holts karaktär är en pina.

Väldigt skickligt gjort och väldigt bra kameraarbete. Önskar bara att jag kunde se filmen som Orson Welles ville ha den.

Ett mästerverk. Nästan lika bra som Citizen Kane.

Joseph Gordon-Levitt är en vampyr och gick under namnet Tim Holt på 40-talet. Skrämmande vad dessa två herrar är lika varandra! Filmen i sig är snyggt fotat och har flera läckra inomhusmiljöer, men handlingen och alltihopa får mig bara att gäspa. Joseph Cotten är en bra skådespelare men hans roll här är rätt så intetsägande tyvärr. Känner mig hård och ger den en stark tvåa. Den skrikande fastern/mostern är spiken i kistan.

Trött och jobbig familjesaga som verkligen inte fick mig jubla...snarare gäspa och då var fillmen bara 88 min lång. En besvikelse för att vara Orson Welles men tydligen är denna film massakerad av RKO...men frågan är om den trista historien samt skådespelarinsatserna skulle ha kommit bättre till lags om filmen var längre? I don't think so...men jag kan ha fel. Åndå trist att mycket inspelat material gått till spillo.

Här får man en sevärd och bra Joseph Cotton och en riktigt snygg och underhållande film. Man kan lätt identifiera att man har att göra med Orson Welles bakom kameran här. Filmen är också stämningsfull på samma sätt som "Citizen Kane". Filmen når dock inte under skinnet på mig vilket gör att jag ändå lämnar filmen rätt opåverkad vilket också tyvärr underlättar glömskan att sätta in. Jag är i konflikt med mig själv angående betyget. 3+

Cotten är magnifik. Det mästerligt kontrollerade fotot och den täta stämningen i filmen är verkligen i absoluta toppklass. Temamässigt med destruktiv stolthet, ånger och ångest är det verkligen i min bakgård - är det dessutom i form av en familjekrönika är man hema. Tyvärr är helheten ganska rörig - även om det är lite tjatigt tåls det verkligen att påpeka detta med klipperiet som gör att filmen tappar betydligt i sista tredjedelen. Men upplevelsen dessförinnan lyfter ändå filmen så att man har lite överseende med att det inte knyts ihop på ett helt tillfredsställande sätt. Öppningsmontaget är så bra. Bästa balscenen? Dessutom ganska galet att Moorehead har blivit så hyllad för denna entoniga och övergjorda rolltolkning. Även Holts insats som den träige sonen är väl inte något jag tar med mig som positivt direkt, medan Collins gjorde något ganska kul och underskattat med Uncle Jack. 84/100

Rörig – inte Orsons fel – men den film som det till slut blev vittnar ändå om regissörens genialitet. Den finns en ödesmättad stämning filmen igenom som känns igen från mästerverket Citizen Kane. Nu har jag inte sett Teresa Wrights insats i Mrs Miniver, men den måste ha varit mästerlig eftersom Agnes Moorehead INTE vann en Oscar för sin exceptionella gestaltning av faster Fanny i denna film. Moorehead oscarsnominerades fyra gånger, men vann aldrig. Trist.

Rätt bra film, men synd att den blev sönderklippt. 3/5