BETYG
3.8
av 5
Demonernas port
1950
Japan
88min
IMDb
En tjuv våldtar en kvinna och mördar hennes make.
Men när historien berättas ur fyra olika vinklar - kvinnans, tjuvens, den mördade mannens och ett vittnes - är det plötsligt inte alls säkert vad som hände.
Historien blir alltmer motsägelsefull
och ord står mot ord och handling mot handling.
Det visar sig snart att ingen av de fyra verkar vara särskilt sanningsenlig.
| Originaltitel |
Rashômon |
| Regissör |
Akira Kurosawa |
| Manus |
Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto |
| Genre |
Drama, Kriminalare, Mysterium, 50-tal |
| Skådespelare |
Toshirô Mifune, Minoru Chiaki, Takashi Shimura, Machiko Kyô, Masayuki Mori, Daisuke Katô, Kichijiro Ueda, Noriko Honma |
| Betygsätt |
Logga in eller bli medlem för att rösta
|
| Betygsantal |
2401 |
| Filmnummer |
2905 |
Recensioner
En skogshuggare springer på en mördad man i skogen, vilket startar en utredning, och vi får senare följa rättegången där banditen, frun till mannen, och mannen som blivit mördad (genom ett med... Läs mer »
Rashomon - Demonernas port är den tredje Kurosawa-film jag ser, efter De sju samurajerna (1953) och Revolvern (1949). Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshiro Mifune en av huvudrollerna (dom g... Läs mer »
Kommentarer
På ett mindre smickrande sätt vansinnigt imponerande att få 88 minuter att kännas så infernaliskt långa. Segt som tuggummi, ingen spänning, inte anmärkningsvärt snygg och dessutom ett hejdundrande överspel.
2022-01-17: Jag gillar sättet man väljer att berätta den på. Det blir dessvärre inte tillräckligt för att hålla uppe mitt intresse helt, jag har svårt att relatera till alla dessa hedersvändningar.
Nedrig kvinnosyn och pinsamt överspel som gränsar till fånerier. Det blir väl det bestående minnet av detta larv. Betyget blir en svag 2;a, 2-
Soundtracket (en ogenerat slö variant av Bolero) störde liksom alla teatrala skratt och de spattiga actionscenerna. En b-film som tiden inte gynnat.
Omtitt och sänkning med ett steg. Den är ju ganska snygg, men känns längre än vad den är (vilket är en bedrift när den trots allt är ganska kort). Tanken om sanning som något subjektivt är ju tjurbajs också.
Kanske hämtade Ingmar Bergman inspiration till Jungfrukällan (som jag föredrar) från den här. Den är snygg, smärtsam och något teatral. Trots sina 88 minuter känns den dock ensidig och utdragen. Ingen Kurosawa-favorit.
Blir för enformigt med alla dessa olika versioner av storyn. Det bästa är slutet men det kan inte väga upp hela filmen.
En fullkomligt mästerlig studie av sanningen och den mänskliga naturen.
Det är en intressant historia men det blir lätt lite enformigt tills man kommer till slutet och sensmoralen. Fortfarande en bra film men det finns många andra jag föredrar av Kurosawa och med Mifune.
Såsom många verkar ha skrivit före mig så kan det nog vara en film som står sig utmärkt för många tittar. Jag gillar filmen redan nu och är nära att sätta en fyra, men jag är ändå inte riktigt lyrisk. Liksom det mesta, eller ja varför inte allt, jag sett av Kurosawa så är det välgjort, elegant och bra samtidigt som jag ändå inte blir hänförd. Men detta är en bra film i alla fall, som är väl värd en trea av det starkare slaget.
