BETYG
2.9
av 5
2.9
av 5
Den engelske patienten
Andra världskriget rasar i Nordafrika. En svårt skadad pilot räddas ur ett flygplansvrak i Sahara. Hans ansikte är bränt till oigenkännlighet, och hans minne är borta. Han väntar bara på att få dö, och en ung sjuksköterska delar väntetiden med honom. Under tiden som världen omkring dem långsamt vaknar efter flera års krig kommer hans minne tillbaka...
Baserad på romanen The English Patient av Michael Ondaatje från år 1992.
| Originaltitel | The English Patient |
| Regissör | Anthony Minghella |
| Manus | Anthony Minghella |
| Genre | Drama, Romantik, Krig, 90-tal |
| Skådespelare | Ralph Fiennes, Juliette Binoche, Kristin Scott Thomas, Willem Dafoe, Naveen Andrews, Colin Firth, Julian Wadham, Jürgen Prochnow, Kevin Whately, Clive Merrison, Nino Castelnuovo, Hichem Rostom, Peter Rühring, Geordie Johnson |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 28529 |
| Filmnummer | 6 |
Recensioner
För att ha vunnit en hel rad Oscarstatyetter för nästan tjugo år sedan är The English Patient idag en relativt bortglömd film. Detta är första gången jag ser den, vilket är förvånansvärt... Läs mer »
Kommentarer
Tja, kanske i lästa tempot men ok....
Ja, filimen kräver att man investerar i den, och tempot är omstundom långsamt. Men oj, så bra det är om man tar sig över tröskeln. "Casablanca", uppdaterad till 1990-talets skådespeleri, filmproduktion, och narrativa ideal. Scott Thomas och Binoche är så bra att det göt ont, manuset är ruskigt sinnrikt skrivet, foto och musik får en att tappa andan gång efter annan. Film på riktigt, helt enkelt. En mindre transportsträcka i mitten av filmen innebär en olycklig, och marginell, skönhetsfläck, men när eftertexterna rullar är det sedan länge glömt.
Vacker på alla sätt och vis men så fruktansvärt lång och seg.
Ett komplicerat och moget drama som utspelas på 40-talet ofta i en helt fantastisk öken miljö. Utmärkt bra foto. Det här är bra, se den
Tempot är lite lågt men i övrigt är filmen väldigt bra.
Fint i bakgrunden men rätt långtråkig tyckte jag den var. En tvåa.
Givetvis helt ofattbart att filmen fick nio Oscars. Ganska seg, oengagerande och spretig. Ligger någonstans mellan tvåan och trean betygsmässigt men kvaliteterna väger ändå över till det högre betyget.
Upptäcktsresande Almasy's plan blir nedskjutet under andra världskriget och han blir svårt brännskadad. Senare ska han komma att transporteras till Italien där han på en övergiven herrgård tas hand om militära sjuksystern Hana. Hans minnen och hans historia spelas upp i flashbacks och hemligheter avslöjas.
Nu när jag skrivit vad filmen handlar om, har jag slut på ord. Jag är helt borttagen, jag har nyss fått bevittna något helt, helt jävla otroligt.
Ett cinematografiskt och fotografiskt mästerverk spelas upp framför mina ögon, men konstigt nog är det inte det som gör mig total såld på filmen. Nej fotot, som oftast brukar vara det som jag fängslas mest hos i en film, det bara spelas förbi. Allting går förbi denna otroliga historien som berör mig på så väldigt många djupa plan.
Det tar cirka 30 minuter, sedan så är jag fängslad, helt fastslagen i filmen. Att det gick sådär två timmar är svårt att ta in, för allting gick så snabbt, jag är i någon slags trans.
Det är inte ofta film gör såhär med mig, låser fast mig totalt, jag kan uppskatta film på många olika sätt och vis, just den här typen av uppskattning från min sida hade jag önskat förekom mer ofta. För detta är fan helt amazing.
Jag känner mig kraftlös efter filmen, det är så mycket känslor, så mycket att ta in, så plågsamt vackert.
Oj oj oj, det måste jag bara säga. Detta var en filmupplevelse som krossade alla förväntningar (som till och med var ganska höga). Detta är filmkonst.
Betygsmässigt så känner jag just nu endast för att sätta tio, men jag vet att det inte håller, men en otroligt stark nia är The English Patient utan tvekan värd. Bland topp fem i projektet och förmodligen bland topp 50 all time.
Betyg: +9/10
Jag såg denna film ensam en natt omkring nyår för några år sedan och blev så gripen och berörd att jag sedan dess inte velat se om den. Det vore att hota ett alltför ömt, och, vilket jag är rädd för, möjligen tillrättalagt, minne.
