Den sista resan

Två egotrippade tevestjärnor godhetssignalerar och är så beräknande att min entydiga impuls blir att sätta en etta - men då går jag i deras fälla. Alltså får det bli en tvåa - något slags underhållningsvärde finns nog ändå bortom alla invändningar.

Sätter en fyra som då mest bygger på de känslor den frambringade, ömsom skratt ömsom gråt, en skildring som var mycket svår att värja sig mot. Filip och Fredrik är de de är, också här. Uppskattar att det verkar som de tagit med även det pinsamma och inte alltid så smickrande sekvenserna. De här två killarna, kanske då allrahelst Filip kan verkligen fara iväg i handling och fantasi. Att pappa Lars också verkade ha sin humor kvar trots sitt tillstånd är nog det som är allra härligast att se och förstås en sons kärlek till sin far, underbart att se. Franska vackra miljöer gör ju inte saken sämre.

Svårt att bedöma denna typen av film som enbart bygger på känslor. Jag tror många dras med och börjar tänka på att resa med sina egna pappor, eller besöka dem, efter att ha sett filmen, om man är i rätt ålder. Det blir lite krystat och tillgjort i några delar, då Filip försöker hårdare med saker än han bör kanske. Det ser även ut som att Filip är personer som behöver denna resan, mer än Lars, då Filip är den som blir emotionell oftast. Men klart en fin road trip som hade fungerat lika bra som film med skådespelare.

Fint & rörande när Filip tar med sig farsan ut på en sista tripp till dennes älskade Frankrike. Fredrik hänger förstås med på en höft. Den gamle lärar-farsan verkar varit en mycket bra och omtyckt magister, åtminstone låter det så när hans forna elever uttalar sig mot slutet (eller var dessa mutade av Filip?).

Jag tycker hela idén med att ta sin gamla pappa på en sån här resa är fin såklart, men blir det en bra film? Inte så värst. Upplägget känns stökigt. Det handlar mer om Filip Hammar och hur han ska lösa upplägget, snarare än vad det handlar om pappan.

Så fint! Sorgligt med att man blev tårögd men starkt iallafall.

Den här filmen kanske är bra i sig, men jag har så fruktansvärt svårt för Filip Hammar, Fredrik Wikingsson. Speciellt Filip, jag klarar absolut inte höra hans röst! Så, tyvärr klarar jag inte av se klart hela filmen!!!

En krystad film som jag hoppades på skulle bli mer emotionell. Det är svårt att ignorera kamerans ständiga närvaro och många utav scenerna känns alldeles för tillgjorda. En okej film men inte mer.

Alkoholen i fokus, det gillas så klart. I övrigt oväntat underhållande med den regisserade parkeringsscenen som höjdpunkten.

Inledningen och den rörande avslutningen fungerar men själva resan gör det inte. Själva konceptet är lysande men man får aldrig till roadmovie känslan. I ena stunden är de på sjukhuset i Malmö och i nästa är de redan framme vid sin slutdestination. Dessutom slarvas själva hyllningen till ”Lars Hammar” bort och han relegeras mycket till att enbart vara rekvisita i filmen. Istället får vi scener mellan Filip Hammar och Fredrik Wikingsson där Filip lättar sitt hjärta. Dessa scener är aldrig särskilt rörande utan upplevs mest som skriptade. Det hade varit bättre att fokusera på långa dialoger mellan Lars och Filip där de pratar om minnen och återbesöker platser (man får dock aldrig känslan att Lars uppskattar att vara med i dokumentären). I sina värsta stunder påminner ”Den sista resan” om den cyniska ”En liten film om döden”.