BETYG
3.8
av 5
3.8
av 5
Den sjunde kontinenten
Ett par och deras dotter lever ett monotont liv fyllt med rutiner. En dag bestämmer de sig för att göra något åt det.
| Originaltitel | Der siebente Kontinent |
| Alternativ titel | The Seventh Continent |
| Regissör | Michael Haneke |
| Manus | Michael Haneke |
| Genre | Drama, 80-tal |
| Skådespelare | Birgit Doll, Dieter Berner, Leni Tanzer, Udo Samel |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1129 |
| Filmnummer | 7213 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Slutet. Men det engagerar inte fram tills dess tyvärr.
Spärra in idioterna som finansierade den här.
[rek. 5] Haneke är verkligen en fantastisk regissör och jag imponeras oerhört av både filmens struktur på ett idémässigt plan men också det oerhörda liv scenerna får. Själva grundkonceptet påminner mig lite om Pasolinis TEOREMA, även om filmerna i sig skiljer sig avsevärt i många avseenden. Det är ju egentligen helt otroligt att detta är regissörens första långfilm då den känns så oerhört välsammanhållen och raffinerad i fråga om sensibilitet och detaljer. Skådespelarna är helt fantastiska och Haneke lyckas berätta en historia med sällsynt fin rytm och dynamik, där vissa nyckelscener framträder genom uppbyggnad genom föregående scener. Ett mästerverk, tveklöst! 5.
[rek. 5] Haneke är verkligen en fantastisk regissör och jag imponeras oerhört av både filmens struktur på ett idémässigt plan men också det oerhörda liv scenerna får. Själva grundkonceptet påminner mig lite om Pasolinis TEOREMA, även om filmerna i sig skiljer sig avsevärt i många avseenden. Det är ju egentligen helt otroligt att detta är regissörens första långfilm då den känns så oerhört välsammanhållen och raffinerad i fråga om sensibilitet och detaljer. Skådespelarna är helt fantastiska och Haneke lyckas berätta en historia med sällsynt fin rytm och dynamik, där vissa nyckelscener framträder genom uppbyggnad genom föregående scener. Ett mästerverk, tveklöst! 5.
The Power of Love.
Vet inte vad det är i dottern som slår så hårt.
Frankobelgisk familj eldar upp sitt livspussel när helheltsmotivet börjar framträda och då inte visar sig motsvara de av livsstilspropaganda högt ställda förväntningarna. Jämför Tarr's potatisodlande familjeenhet som framhärdar just på grund av bristen på alternativ & perspektiv. Enligt min ödmjuka åsikt det obestridliga mästerverket inom genren ultramonoton eurovardagsångest. Egentligen delad förstaprispokal med Noé's suicidala slaktare, men den här filmen kniper stenhårda målfotot genom att gå ett steg längre i avpoetiserad stillöshet (vilket ju är hela poängen).
Nej men vad ska man egentligen tycka om en sådan här film? Jag kan inte peka på några konkreta grejer jag störde mig på, men samtidigt skulle det bara kännas konstigt att ge den höga betyg för den grep inte tag i mig på något särskilt sätt heller. Jag tror att jag uppskattade filmen lite mer än vad jag hade gjort vid en "normal" första titt dock, eftersom jag visste hur den skulle sluta. Det gjorde min förstatitt till en andratitt, och en sådan (andratitt) tror hjälper till mycket för att uppskatta en film som denna.
Jag tror att de flesta antingen älskar Haneke eller hatar honom. För mig är det nog däremot 50/50. Vissa scener i denna film älskar jag, och andra scener hatar jag.
Jag greps tyvärr inte tag i denna, och sympatiserade inte riktigt med karaktärerna. Även om det är Henekes "grej" att filma på ett visst sätt, bland annat väldigt långa motonona scener - så funkar det inte varje gång! Historien engagerar och griper tag i mig, men inte genomförandet av den, då den blir extremt långtråkig. Trots att det började ta sig mer och mer mot slutet av filmen så blir det inte så mycket mer än en 2:a för mig.
Rekommenderad femma. Den tar sig mot slutet, men allting annat är en ren jävla plåga att ta sig igenom; utdraget och nästintill outhärdligt tråkigt. Jag gillar inte att sitta och kolla på en flicka som äter frukost hur länge som helst, eller att kolla på när de spolar ner pengar i toaletten i flera minuter. Filmen kunde - och borde - ha kortats ned rejält.
Haneke lyckas i alla fall att få till en deprimerande och ångestframkallande atmosfär med det bleka fotot och det sparsamma användandet av musik. Det, tillsammans med slutet, räddar den ifrån ettan.
