BETYG
3.3
av 5
3.3
av 5
Den stora kärleken
Irene Girard är hustru till en amerikansk företagsledare (stationerad i Rom) och van att leva i lyx. Efter sin 12-årige sons tragiska död har hon starka skuldkänslor och ger sig iväg från hemmet för att hjälpa fattiga människor som korsar hennes väg.
Originaltitel | Europa '51 |
Alternativ titel | No Greater LoveThe Greatest Love |
Regissör | Roberto Rossellini |
Manus | Sandro De Feo, Mario Pannunzio, Ivo Perilli, Brunello Rondi, Roberto Rossellini |
Genre | 50-tal, Drama |
Skådespelare | Ingrid Bergman, Alexander Knox, Ettore Giannini, Giulietta Masina, Teresa Pellati, Sandro Franchina, William Tubbs, Alfred Brown |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 70 |
Filmnummer | 30011 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Bra Rosselini-film med Ingrid Bergman i vad som liknar en berättelse om ett helgon i en ohelig värld. Filmen är lite förutsägbar trots ett bra budskap. Skildringen av den fattiga underklassen håller samma klass som Rossellinis tidiga neorealistiska filmer, medan aristokraterna känns som innehållslösa pjäser i filmens dramaturgiska struktur. Det sänker filmen, främst under den andra halvan, men den förlorar ändå aldrig riktigt betygsfyran.
Roberto Rossellinis Europa '51 från 1952 är egentligen en riktig snyftare (med ett rätt fånigt budskap) men filmen är väl ändå värd att se för Ingrid Bergmans insats i huvudrollen. Det snygga svartvita fotot är för övrigt ett plus.
Starkt porträtt av Ingrid (gillar nästan bäst i de italienska filmerna) och den social resan som hennes rollfigur går genom är spännande att följa. Fast den tredje akten med de rättsliga påföljderna kändes som de var i extremaste laget, behövdes de kanske för få fram slutets budskap.
Det finns en spännande skevhet i Rossellinis 50-talsfilmer: å ena sidan stråkar, melodrama och neorealism, å andra sidan modernism. Filmen rör sig ständigt in och ut ur arthousen. Inledande 15 minuterna är en jävligt effektiv sammanfattning av efterkrigstiden, medan fabriksscenen skulle kunna höra hemma i en svartvit version av Den röda öknen, vilket, med andra ord, innebär att den är briljant. Men man önskar ju att Rossellini hade varit lite mer formmässigt konsekvent.
En bra film med många duktiga skådespelare, men samtidigt seg handling. Jag ger en trea.
Jag älskar Ingrid Bergman. Fattar inte hur jag kan ha missat att betygsätta denna. Svag 4.
Ett riktigt starkt drama
5/5
Rossellini imiterar Dreyer till makalösa resultat. Hans medmänsklighet och insikt är starkt kännbar.
Bra film, men jag var alldeles för trött för att hålla mig tillräckligt uppmärksam under första halvan.
5 betyg på en så bra film!