BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Den stora lögnen
Skådespelerskan Lora och hennes dotter Susie möter den färgade Annie och hennes dotter Sarah Jane. Annie, som är i desperat behov av en bostad, erbjuder sig att ta anställning som hembiträde hos Lora. De flyttar in och de båda kvinnornas öden vävs samman.
| Originaltitel | Imitation of Life |
| Regissör | Douglas Sirk |
| Manus | Allan Scott, Eleanore Griffin |
| Genre | Drama, Romantik, 50-tal |
| Skådespelare | John Gavin, Lana Turner, Sandra Dee, Juanita Moore, Susan Kohner, Robert Alda, Dan O'Herlihy, Karin Dicker, Terry Burnham, Mahalia Jackson |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 321 |
| Filmnummer | 1987 |
Recensioner
Douglas Sirk, melodramernas kung, gör här en tårdrypande film som framförallt kretsar kring rasfrågor och kvinnofrågor. En dag på stranden tappar Lora bort sin dotter och medan hon paniskt leta... Läs mer »
Kommentarer
I särklass det bästa jag har sett av Douglas Sirk hittills. Tajt och emotionellt laddad story som ändå känns ganska episk då den täcker ett långt tidsspann. Fina färger, vacker musik, pompöst och melodramatiskt.
Mitt hjärta är så ömt efter att ha sett denna film. Jag grät högt när mammy var till mulin rouge för att leta efter dottern och de omfamnade varandra och hon ropade ut My baby. Det var för mycket för mig. Alla känslor bara hävdes ur mig. En stark fyra.
Filmer om rasrelationer i USA på 50-talet känns ofta intressantare om de faktiskt är inspelade på just 50-talet, då slipper man se filmen dränkas i politiskt korrekt självgodhet, vilket också är fallet här. Det handlar ju dock inte bara om rasfrågor, här finns faktiskt flera bra delhistorier, men relationen mellan Annie och hennes dotter är ändå den som griper tag mest. Bra insatser av Juanita Moore och Susan Kohner bidrar till det, och hade jag varit en person som gråter till film så hade jag nog gjort det till slutet av den här. Lite väl sentimentalt blir det dock onekligen och det här är väl så mycket Hollywood-film som det kan bli egentligen, men med 50 års distans till den, så kan jag ändå känna att det är lite charmigt också
Kanske Sirks allra mest intressanta och gripande film! Dock inte den bästa då det finns lite skavanker som stör lite sådär. Men samtidigt en riktigt upplevelse att se och håller för många tittningar.
Sirk fortsätter med att göra snygga filmer, med klichéeartade karaktärer (på ett bra sätt) och med dåliga manus. Slutet saftas lite för mycket och man får genom filmen aldrig riktigt kontakt med karaktärerna. Men samtidigt så är de så oerhört bra utstuderade att man känner dem redan, man behöver inte ha mer. Men som Sirk har en förmåga att göra för mycket av det ibland, och så även här. Betyg 6.4
5/5
"I'm someone else. I'm white... white... WHITE!" - Bland det mest förkrossande filmögonblicken i historien.
Detta är melodram på hög nivå - och jag gillar det. Som vanlig är Sirk skicklig på att nå känslornas topp utan att det blir löjligt. Intressant med konflikten av att vara färgad eller inte.
klar 4a rankas tom som en klassiker tycker jag (inte ngn av de allra bästa) dessutom är det en remake/senare version
snyggt och elegant genomförd tidsdokument
Sirk navigerar skickligt på detta hav av känslostormar.
Snygg och med budskap, men historien faller mig inte i smaken. Känns föråldrad.
