Den stora lögnen

Tyvärr får inte huvudtemat kring svarta personers identitet i Imitation of Life riktigt det fokus som det förtjänade. Filmen är i stället överfylld av ointressanta sidohandlingar (vissa dessutom slarvigt beskrivna) som involverar vita karaktärer. Detta är synd då relationen mellan den svarta hushållerskan Annie Johnson (Juanita Moore) och hennes mer ljushyade dotter Sarah Jane på riktigt har gripande stunder. Sarah Jane känner förakt för sin bakgrund och gör allt för att dölja/distansera sig från den. Lösningen som hon ser för att ha en bra chans i sitt liv är att agera/bli vit snarare än att arbeta för ökade rättigheter mellan etniciteterna. Det finns flera starka scener i filmen, men manuset borde definitivt ha trimmats och haft ett större fokus.

Fascinerande film på många sätt, känns modernare än den är, hade inte varit förvånad om jag sett att den var från sent 70-tal eller 80-tal, men den är ju faktiskt från samma period som den utspelas i. I grunden har jag inget emot melodramer men jag tycker dessvärre att den är kändes lite för manipulativ, det är så knapphänt med kontextualiserande information att det känns som att filmen lite för aktivt leder en till vad man ska tycka om de olika karaktärerna och deras situationer. Samtidigt känns karaktärsgalleriet lite för brett, och med stora tidshopp som gör det svårt att få mer än den ytligaste inblicken i deras tankar. Starkast var kanske ändå inte det som sades i filmen, utan exempelvis mot slutet där Sarah Jane stoppas av vakterna, och därmed uppenbart har lyckats med vad hon velat fram till dess. Stark trea, nära till fyran.

I särklass det bästa jag har sett av Douglas Sirk hittills. Tajt och emotionellt laddad story som ändå känns ganska episk då den täcker ett långt tidsspann. Fina färger, vacker musik, pompöst och melodramatiskt.

Mitt hjärta är så ömt efter att ha sett denna film. Jag grät högt när mammy var till mulin rouge för att leta efter dottern och de omfamnade varandra och hon ropade ut My baby. Det var för mycket för mig. Alla känslor bara hävdes ur mig. En stark fyra.

Filmer om rasrelationer i USA på 50-talet känns ofta intressantare om de faktiskt är inspelade på just 50-talet, då slipper man se filmen dränkas i politiskt korrekt självgodhet, vilket också är fallet här. Det handlar ju dock inte bara om rasfrågor, här finns faktiskt flera bra delhistorier, men relationen mellan Annie och hennes dotter är ändå den som griper tag mest. Bra insatser av Juanita Moore och Susan Kohner bidrar till det, och hade jag varit en person som gråter till film så hade jag nog gjort det till slutet av den här. Lite väl sentimentalt blir det dock onekligen och det här är väl så mycket Hollywood-film som det kan bli egentligen, men med 50 års distans till den, så kan jag ändå känna att det är lite charmigt också

Kanske Sirks allra mest intressanta och gripande film! Dock inte den bästa då det finns lite skavanker som stör lite sådär. Men samtidigt en riktigt upplevelse att se och håller för många tittningar.

Sirk fortsätter med att göra snygga filmer, med klichéeartade karaktärer (på ett bra sätt) och med dåliga manus. Slutet saftas lite för mycket och man får genom filmen aldrig riktigt kontakt med karaktärerna. Men samtidigt så är de så oerhört bra utstuderade att man känner dem redan, man behöver inte ha mer. Men som Sirk har en förmåga att göra för mycket av det ibland, och så även här. Betyg 6.4

5/5 "I'm someone else. I'm white... white... WHITE!" - Bland det mest förkrossande filmögonblicken i historien.

Detta är melodram på hög nivå - och jag gillar det. Som vanlig är Sirk skicklig på att nå känslornas topp utan att det blir löjligt. Intressant med konflikten av att vara färgad eller inte.

klar 4a rankas tom som en klassiker tycker jag (inte ngn av de allra bästa) dessutom är det en remake/senare version snyggt och elegant genomförd tidsdokument