BETYG
3.6
av 5
3.6
av 5
Den vita filmen
Andra delen i Trikoloren-trilogin. Polacken Karol är frisör och gift med fransyskan Dominique. Efter deras skilsmässa förlorar Karol allt: kärleken, hustrun och frisersalongen. Han står utan pengar, utan pass, är förödmjukad och eftersökt av polisen. Efter en besvärlig resa tillbaka till Polen, smugglad i en koffert, vaknar Karol upp på en soptipp i Warszawa. Han utbrister "Äntligen hemma!" och bestämmer sig för att varken vara i underläge eller jämlik med andra. Han ger sig i kast med olika företag och börjar planera sin hämnd mot Dominique.
| Originaltitel | Trois couleurs: Blanc |
| Alternativ titel | Three Colours: White, Three Colors: White, Trzy kolory: Bialy |
| Regissör | Krzysztof Kieslowski |
| Manus | Krzysztof Piesiewicz, Krzysztof Kieslowski |
| Genre | Drama, Komedi, Romantik, Mysterium, 90-tal |
| Skådespelare | Zbigniew Zamachowski, Julie Delpy, Janusz Gajos, Jerzy Stuhr, Aleksander Bardini, Grzegorz Warchol, Cezary Harasimowicz, Jerzy Nowak, Jerzy Trela, Cezary Pazura |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 2944 |
| Filmnummer | 3436 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
En trevlig hybrid av drama, thriller och komedi.
Trevligt att se om Krzysztof Kieslowskis Trois couleurs: Blanc från 1994 efter många år; filmen är ju faktiskt riktigt underhållande.
Den sämsta i trilogin, men okej ändå. Jag tycker att storyn funkar, men att filmen inte är helt genomarbetad. Spontant för kort också. Jag antar att Kieslowski inte lade speciellt mycket energi på denna "mellanfilm", utan koncentrerade sig mer på övriga två.
Humor blandat med drama.
För konstig och knäpp historia för att jag ska kunna ta den på allvar. Men samtidigt en helt fantastisk film i utförandet. Kluven. En trea.
Proffsigt utmejslad och sammansatt hämndhistoria som jag dock tycker är lite för komprimerad och osannolik för att nå ända fram.
Oväntat trist jämförd med den blå filmen.
Som många andra redan sagt så tar den sig först mot slutet, men den är ändå gripande rakt igenom. Dominique känns dock inte helt utmejslad som karaktär.
Inte den starkaste trean, men denna uppfinningsrikedom i hämnd slår nästan alla rekord. Men den har sitt pris.
Komedi tills dem sista 20 minuterna och det är sista 20 som räddar från ett lågt betyg, då "Karol" till slut börjar med sin hämnd på sitt ex "Dominique" efter att innan tvingats få ordning på sitt liv och det ligger väl delvis en sanning i handlingen under hela filmen först från hans sida och sedan från hennes att (Vissa folk fattar inte vad dem har förrns det är borta!) då kommer sorgen samt saknaden vilket är budskapet med denna historia.
