BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Den vita katten
En man kommer till Stockholms centralstation. Han vet inte vem han är eller var han kommer ifrån. Han har några nycklar och ett telefonnummer i fickorna. En servitris på ett café försöker hjälpa honom.
| Originaltitel | Den vita katten |
| Regissör | Hasse Ekman |
| Manus | Walter Ljungquist, Hasse Ekman |
| Genre | Drama, Mysterium, 50-tal |
| Skådespelare | Gunnar Björnstrand, Alf Kjellin, Sture Lagerwall, Eva Henning, Doris Svedlund, Gertrud Fridh |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 54 |
| Filmnummer | 13886 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Ingen av Hasse Ekmans bättre filmer, men han är en regissör som med kvalitet och egensinne har något att säga och/eller visa, vilket gör att det blir givande även när det inte helt ut klaffar. Det här är en ganska kul färd att vara med på även om det är rakt berättat och handlingen osannolik.
En mycket spännande och underhållande film med Eva Henning och Alf Kjellin.
Härligt knepig och totalt osannolik berättelse om en man som tappat minnet och som ska luska bakåt och hitta ledtrådar. Som att se Nintendo-spelet Deja Vu som spelfilm. Inte mästerligt på något sätt men Hasse Ekman är ändå hyfsat djärv. Exempelvis sker det ett totalt onödigt dödande av en katt som förhoppningsvis väcker anstöt även hos en modern publik.
Bitivis riktigt bra. Mörkt och depraverat på ett okonstlat vis. Men som helhet känns det för ojämnt för att leva upp till en fyra så betyget stannar på en stark trea. Klart sevärd film.
Mycket bra. Väldigt mörkt, dystert och miserabelt, ovanligt för Hasse Ekman, tycker jag det känns som. Nästan lite Arne Mattsson-känsla.
I kölvattnet av Spellbound och andra Freudianskt inspirerade filmer låter sig Ekman inspireras och bygger en film om sökandet efter det egna jaget. Intressant att han experimenterar med drömsekvenser, några är riktigt snygga. Dock saknar berättelsen nerv.
Riktigt spännande upplägg som tyvärr inte förvaltas något vidare under andra halvan. Men det är ju en djupt originell film med svenska mått mätt. Murkig och märklig och ganska explicit samtidigt som den är sentimental som bara den.
Mysko film som känns ganska David Lynch. Det spännande med Ekmans Ljungkvistsammarbeten är att karaktärerna tillåts vara ganska bipolära, bli obegripliga och osympatiska, få oväntade känsloutbrott som ligger ganska långt ifrån den gängse filmpsykologin. Vad jag verkligen vill beklaga mig över är hur dålig Studio S scanning är. Det syns att det är en snygg film, men bildkvaliteten är så usel och dessutom utfrätt i efterhand, att det är svårt att förstå bilderna annat än vad de föreställer, och ibland knappt ens det.
En besvikelse tyvärr efter de goda lovorden jag hört om filmen. Mysteriedelen kändes inte genomarbetad och hade behövt stramas upp. Svårt att ha sympati för karaktärerna som Ekman aldrig låter oss riktigt känna. Stig Järrel som kanonfull var lite kul dock.
Det bästa med Hasse Ekman är nog hur han utan nervositet väver in den sociala misären i popcornfilm. Detta är nog det bästa exemplet jag sett på sådant. Dessutom slår andra drömsekvensen allt Bergman gjorde åt det hållet innan 60-talet. Otroligt att denna film inte har kultstatus.
