Det sjunde inseglet

Originell och vital film, som är både skojig och vacker, men jag sänker till fyra.

Svårbedömd på grund av filmens status, som överskuggar allt. Oerhört teatralisk, och även om den är välspelad förmår den inte lämna den stelheten, som förvisso fungerar okej tillsammans med det högstämda temat. Fotot är mycket fint, utom ljussättningen, som är överdramatisk och ofta kommer från tydligt onaturliga ställen. Filmens tema: tja, jag vet inte om det är så imponerande eller insiktsfullt? Ifrågasättandet av Gud och himmelriket var säkert djärvt och farligt 1957 men är idag bara tradigt. En svartvit ikon som inte åldrats lika väl som andra storfilmer från denna tid, t.ex. La Strada, också den med ett kringresande gycklarpar men med en betydligt enklare tematik. Bergman siktade kanske för högt, i dubbel bemärkelse.

Första gången jag ser hela Ingmar Bergmans egenhändigt (vad jag förstår i alla fall) ihop knåpade medeltidssaga om rädsla, död och religiösa grubblerier. Men det känns som man sett den flera gånger tidigare eftersom klipp ur filmen så många gånger har citerats och parodierats. Scenerna när Döden (Bengt Ekerot) och Riddaren (Max von Sydow) lirar ett långt schackparti har ju setts i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Våra favoriter i filmen är nog ändå de mjuka, kärleksfulla och smultron plockande Jof och Mia (Nils Poppe och Bibi Andersson). En mycket fantasifull saga är det. Men jag kan inte imponeras så stort över föreställningen som stora flertalet recensenter tycks göra.

På högstadiet visades den för alla, och ingen förstod ett smack. Att nu se den för tredje gången är en helt annan upplevelse. Wow! Tidlös svensk klassiker av mästaren själv.

Inte helt värdelös, trevlig idé att spela schack med döden, men annars ganska så långråkig och inte något som berör. Stark etta eller svag tvåa för denna Bergman-film

Ett filmiskt mästerverk, asketiskt skön och mångtydbar. Här finns oförglömliga scener fyllda av såväl dödsångest och humor. Poppe är utomordentlig som gycklaren Jof. Valörrikt foto. En av de bästa svenska filmer jag har sett.

Det här är nog trots allt Bergmans bästa skulle jag tro. Fantastiskt är den i alla fall. Mest av allt är dialogen fantastisk, när man får så här mycket gott snack om döden, så kan man inte gärna bli annat än lite lycklig inombords. Det är nog också Bergmans roligaste film, och då känns väl ändå hans humor fortfarande lite underskattad. Ett gäng bra skådespelare har han samlat ihop i vanlig ordning dessutom. Ekerot och von Sydow förstås, men jag undrar om inte Gunnar Björnstrand står för den allra bästa insatsen. Det är hursomhelst härligt att få följa dem genom den här udda världen som känns minst lika mycket som en tur i Bergmans huvud som den känns medeltid. I slutändan är det nog också där som storheten ligger, det här en otroligt egensinnig film som inte skulle kunna göras av någon annan än Bergman

Ikoniska scener med stort I, vackert foto och minnesvärd dialog. Jämfört med hans senare filmer där Bergman utforskar samma eller liknande teman, så känns Det sjunde inseglet till stor del som ett skrapande på dödens yta. Med guds tystnad-trilogin några år senare så gräver han djupare i utforskandet av det mänskliga och det med en högre nivå av sitt unika filmiska uttryck. Det här är ändå en film som är mycket intressant i vad den företar sig, de ikoniska scenerna är välförtjänta sådana och dialogen i dessa är inte mindre än njutbar. Jag uppskattar även inslagen av Bergmans speciella humor. En mycket minnesvärd film och då är det inte ens Bergmans bästa från Bergmans högproduktiva 1957.

Odödlig. Dock inte en av mina personliga favoriter med Bergman, tycker snarare att han peakade på 60-talet. Men nog fan är detta skitbra! Och Bengt Ekerots Döden skojar man inte bort!

Har just sett om den och stärkts i att detta inte är något annat än ett pekoral. Ingmar Bergman var en narcissist som tyckte synd om sig själv för att han skulle dö och för att han tvivlade på sin gud. Allt som sägs om döden och gud i filmen är banaliteter och privatfilosofi. Och när det blåses upp till sådana här pretentioner så blir det pekoral. Men den är väldigt snyggt filmad och det finns storartat skådespeleri, särskilt Gunnar Björnstrand, Bengt Ekerot och Nils Poppe.