Dirty Harry

En av de bästa action-polis- thrillers från 1970 talet. Tydligt inspirerad av Zodiac-mördarens illdåd I och runt San Fransisco trakterna några år tidigare. Clint Eastwood är som klippt och skuren för rollen som Harry Callahan, trots att det fina manuset passerat genom många skådespelares händer; däribland John Wayne, George C. Scott och Lee Marvin innan Frank Sinatra börjat spela in (en affisch trycktes även upp med skådespelaren namn), innan Clint Eastwood tog över och gjorde inte bara rollen till sin egen utan även till en av de största filmkaraktärerna från sin tid. Höjer sig över genrens snitt tack vare Lalo Schifrins musik, det engagerande manuset, som fick sig ett ansiktslyft av John Milius och Terrence Malick, Don Siegels slagkraftiga regi och Bruce Surtees rika foto som använder sig av San Fransiscos fina miljöer och kapslar in filmen i ett riktigt snyggt tidsdokument. Clint Eastwood regisserade själv scenen med självmordsförsöket, då Siegel var sjuk. Ett måste!

En omtitt 11 år senare och jag är mer med på tåget den här gången. Visst är det fortfarande kanske lite överskattat, men det är också mycket som fortfarande håller bra. Framför allt uppskattar jag kanske baddingen Scorpio lite extra den här gången. Andrew Robinson är helt magnifik i serien Star Trek DS9 och jag hade ingen aning om att han skulle vara med här och han sticker ut som en badding som är lika delar galen som hänsynslös. Siegel gör ett bra jobb som regissör och Clintan vet precis hur man spelar såna här roller, jag höjer till en stabil 3a. ----- 2013-11-21 Det roligaste är nog ändå hur mycket inledningen påminner om den kultigaste serien av de alla; Sledge Hammer. Visst finns det potential i den här historien men jag tycker inte att det är så jävla häftigt som alla andra verkar tycka. Visst kan man göra påståendet att Clintan är hård, men det finns det gott om karaktärer genom filmhistorien som är, jag tycker inte helheten här är så pass bra att det egentligen sticker ut, även om man var en av pionjärerna.

En av de riktiga klassiska filmerna från 1970-talet, epokgörande på sitt eget unika sätt. Clint Eastwoods stjärna lyser så klart starkt som en nova i filmen, den är som perfekt för honom. Men även den karga gestaltningen av samhällsklimatet i de stora nordamerikanska städerna, skickligt iscensatt både i ljud och bild, imponerar. Bilar stora som radhus dundrar fram på gatorna, och gör filmen också till ett tidsdokument av en era som aldrig lär komma tillbaka.

Filmen är från 1971 och är väl förankrad i sin tid men Don Siegels skapelse funkar dock förvånansvärt bra även idag. Clint Eastwood hade då nyligen sadlat om från cowboy till sin första (tror jag) polisroll. Han lyckas fylla ”Dirty Harry” med sitt väl etablerade uttryck från cowboyrollerna. Det är underhållande, spännande och ibland humoristiskt. Actioninslagen är väl avvägda och inte alls så överdrivna som genren ofta erbjuder. Vi får många fina miljöbilder från San Fransisco. Och sällan har man fått beskåda en så extremt osympatisk karaktär som ”Skorpionen”, man får ångest av hans existens. Skickligt. För att maximera nöjet med detta bör du begränsa ditt eget analytiska tankesätt och bara flyta med i Siegels utmanande intrig. Regissör (Don Siegel), manusteam (Harry Julian Fink, Rita M. Fink, Dean Riesner) och ”skorpionen” (Andrew Robinson) överträffar alla sig själva. Och Clintan kan man lita på.

En ganska enkel historia som lever på stämning, sina miljöer och sin huvudroll. Macho, men inte alls så överdrivet som jag trodde. Jag tycker det funkar helt ok.

Allt jag visste om Dirty Harry pa forhand var Clint Eastwood i huvudrollen och de beromda replikerna. Filmen har en mycket morkare ton an jag hade vantat mig. Filmen inleder med enormt fina panorama-tagningar over San Francisco och fortsatter i en helt OK katt-och-ratta-lek med fin scenografi.

Sexistisk smörja

En odödlig klassiker som ändå har åldrats förhållandevis bra. Sen är det förstås som fisk0 säger att den har imiterats otaliga gånger, men det kan man ju inte hänga den här filmen för. Det går nog inte att göra en coolare film eller skapa en hårdare karaktär än Inspector Callahan, inte ens med all cynism och specialeffekter i hela världen.

Dirty Harry. Denna urtyp av hårdhet. Första gången jag såg den här filmen var jag ganska besviken, om jag ska vara ärlig. Inte riktigt denna gången. Även om jag kände att jag var lite för trött för att orka hålla så mycket fokus som jag hade önskat. En hård huvudkaraktär. En intressant sdiekick och en galen skurk. Vad mer kan man önska? Den får en tvåa för nu, för det är snart dags för omtitt på alla överbetyg, och jag känner mig inte bekväm med att ge den högre, även om jag tror mig ana en trea.

Denna har tyvärr inte åldrats väl. Tyckte den började riktigt starkt och var väldigt spännande. Men den kändes alldeles för lång och utdragen, och med sina 102 minuter är detta tyvärr ingen film jag kommer se om.