Dogtooth

Funkar, men dem nyare Giorgos Lanthimos filmerna från 2015 på engelska är ju bättre. Troligtvis även en större budget.

Välspelad, välregisserad, absurd och ruggig.

Absurd, men närmare att klassas som ointressant än tänkvärt.

Ruggigt absurd, rolig men samtidigt hemsk, och stundtals svår att titta på. Lanthimos är minst sagt en intressant filmskapare och det är kul att se hans tidigare grekiska. Uppskattar det överdrivna våldet (som är välgjort) och den surrealistiska premissen. Helt klart en begåvad film.

Det är svårt att inte dra paralleller till Fritzl fallet när man ser Dogtooth. Men manus är faktiskt skrivet innan den österrikiska ohyggligheten kom till ljuset. I filmen hålls tre barn tillfångatagna av en manipulativ fader (och till viss del moder). De lever i en falsk verklighet där vissa ord betyder något helt annat, där Frank Sinatra är deras farfar, där livsfarliga katter lever utanför staketet och där man först är redo att lämna hemmet när man tappat sitt andra set av hörntänder. Det är intressant, skruvat och tankeväckande.

Otäck och skruvad, men fantastisk bra. Lanthimos verkar få ut det bästa av sina skådespelare i allt han gör och man vet aldrig vad som ska hända. Han får en att tänka och själv försöka lista ut karaktärernas drivkrafter utan att skriva en på näsan. Svag femma eller stark fyra.

Överraskande bisarr på ett sätt som efter att ha sett några filmer känns igen hos Lanthimos. Mycket naket och förnedrande scener som lätt blir obehagliga, men när de avlöser varandra såg jag mest effektsökeri och brist på fantasi. Storyn hade så mycket mer att ge om just faschinationen för nakenscener lättats på.

Absurd är nog det bästa ordet för att beskriva den här filmen. Har några riktigt minnesvärda bitar, men når samtidigt inte de riktigt höga nivåerna. Men en fascinerande berättelse och tankevärld är det allt!

Lol.

Fenomenalt förmedlad stämning.