BETYG
3.8
av 5
3.8
av 5
Dom kallar oss mods
Här möter vi för första gången Kenta och Stoffe i en film som snabbt blev en klassiker. Den stoppades först av censuren men släpptes sen av Regeringen.
| Originaltitel | Dom kallar oss mods |
| Regissör | Stefan Jarl, Jan Lindkvist |
| Manus | Stefan Jarl, Jan Lindkvist |
| Genre | Dokumentär, 60-tal |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 5765 |
| Filmnummer | 3595 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Små knegarna, små knegarna, är lustiga att se.
Intressant och tragiskt.
Tompa framför en lång monolog om sin taskiga uppväxt därefter ses huvudpersonerna Kenta och Stoffe ruscha genom Stockholms city i värsta Cherono tempot (till musik av Lea Riders). Ja, så inleds filmen och så är även resten av filmen uppbyggd. Monologer om dålig uppväxt varvat med bilder med strul, bus, droger och pundande i Stockholms city. Miljöerna är oftast Sergelplattan, ungdomsgårdarna 26an och 4an. Bilderna som visas känns ofta alltför arrangerade för att kallas dokumentär. Men stämnings och atmosfärskildringen från 60-talets ungdomskultur är säkert mycket korrekt och skickligt fångad av filmskaparna Stefan Jarl och Jan Lindqvist. Så visst är det en dokumentär.
Vill även nämna scenframträdande som Kenta (med lånad gitarr) och Stoffe (sång) gör på något dunkelt ställe i stan (kanske är det på Pråmen). Dom framför Zombies ”Leave me be” och det låter överraskande bra.
En klassiker. Ville se den före Ett Anständigt Liv som egentligen var mitt mål. Gillar den. Gripande. Vissa scener förvånar mig ganska mycket. Att de ens lyckats göra dem. Hade nog inte accepterats idag. 7/10
Lite jobbig, deprimerande att se, men bra intervjuer.
En av de bästa dokumentärerna någonsin! Jämfört med uppföljaren Ett anständigt liv känns den dock ganska harmlös men den är ändå lika aktuell idag som den var då.
Intressant och givande skildring av några ungdomar i utanförskap. Men naturligtvis också så mycket mer.
Svår att bedöma. "dravel om slashasar" skrev Aftonbladet 1968 och jag håller faktiskt med lite. Deras osympatiska attityd blir snabbt tröttsam, speciellt hur dom behandlar alla kvinnor. Stundtals kul med stockholmstugget, men det är ju otroligt mycket långdraget dösnack. Visst socialhistoriskt värde förstås, och intressant bara av den anledning att den blev en succé, men vill ändå inte ge Jarl nån cred. Ogillar både hans inblandning och framtoning. Rätt trist idag iaf.
En aningen spretig men sorglig och sevärd dokumentär om en förlorad del av en folkhemsgeneration. Kenta och Stoffe vandrar planlöst i livet och framtiden är oviss och man följer deras berättelse via dem själva och deras vänner. Det är tragiskt och hemskt men också gripande. Slutet lämnar få människor oberörda.
Gäsp. Dom försöker vara så coola, men dom är ju så töntiga. Långtråkigt skit.
