Drive My Car

Svag trea. Annorlunda film men teaterhandlingen tar över lite grann för mycket och ibland blir även dialog och repliker för teatraliska.

Gillar bilen och Hiroshima ser fint ut. Gillar inte teater eller speltiden.

Efter en stark inledning tappar filmen i mittenpartiet för att sedan ta sig lite framåt slutet igen. Jag finner relationen mellan huvudpersonen och hans fru som den mest intressanta, och den ligger också hela tiden som en skugga över filmen där fler lager kommer fram efterhand. Det finns något tillfredsställande i när väldigt tillknäppta karaktärer till slut gläntar lite på dörren, och det vet den här filmen hur man utnyttjar. I den aspekten är det förstås en fördel att den är lång, men jag kommer ändå inte ifrån att den är för lång. Här finns ganska mycket som bara framstår som utfyllnad, och jag hade gott klarat mig utan det mesta av teaterrepetitionerna. Man får dock anta att den som har koll på sin Onkel Vanja hittar paralleller där som går mig förbi. Snygga bilscener annars, men jag får lite känslan av en regissör som försöker testa hur mycket dötid han kan komma undan med utan att publiken eller någon producent säger ifrån. Svag trea

Det här är svårt, svag trea eller stark tvåa. Det är en film som jag borde tycka om för den har det som jag uppskattar hos en film, det långsamma berättandet utan stora åthävor, det som händer det händer i människorna, det är blickar och tankar. Men jag tappade intresset då och då, allra mest tycker jag teaterrepetitionerna blev något tråkiga och de eviga berättarmonologerna. Fotot är så snyggt och när den röda Saaben glider omkring med den sparsamme Yûsuke och hans ännu sparsammare chaufför Misaki som sakta närmar sig varandra så känns det fulländat. Samtidigt som den tränger sig på så håller den inte riktigt hela vägen, så jag stannar vid en stark tvåa.

Tämligen pretentiös historia som till stor del utspelar sig i en gammal Saab. Ibland funkar det men oftast känns det bara konstlat, och skådespelet/speglandet inuti skådespelet känns lite övertydligt, låtsasdjupt liksom. Med en annan skådis än Hidetoshi Nishijima hade det inte fungerat alls eftersom han utstrålar så mycket värdighet. Längden på filmen gör inget alls, konstigt nog, men slutet är blaha.

Stilistiskt stod den ut för mig som en film som stal min uppmärksamhet. Men den har inte lämnat några större avtryck. Den var kanske lite för sömnig, men inte på grund av tempot.

En film som försiktigt skrider fram likt en å. Lite vindlande mystisk men vacker och inbjuder till eftertanke. Är filmen för lång? Ja, förmodligen. Den hade absolut vunnit på att kortas av. Underbart attribut med hans vackra Saab 900. Betyget blir en stark 3;a, 3+

Jag förstår verkligen inte dess storhet. Känns lite kejsarens nya kläder. Behövde den verkligen vara tre timmar lång?

Femman är nära. Hade velat ha ett mer rosaskimrande slut, annars är det en perfekt film. Tōko Miura är briljant och bedårande.

Långsamt berättad med fin bildkomposition och vackra vyer över Hiroshima, Hokkaido, och andra delar av Japan. Visste inte mycket om handlingen innan filmen, och blev överraskad av moment i handlingen som man kanske annars hade känt till innan man såg den. Storymässigt är jag inte helt säker på varför den är så prisad, men skådespelarprestationerna är bra och sällan har man sett en film där bilscenerna känns så naturliga.