En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Helt okej svensk film...

Stundtals briljant, men ju längre filmen går, desto glesare blir det mellan de klockrena scenerna. Och till slut är jag bara uttråkad. Stark tvåa.

Mycket som är mycket mycket bra! Sångerna höjer fantastiskt mycket. Måste se om de andra nu, tror att jag kommer uppskatta dom ännu mer nu.

Under genomlidandet av denna film får man det liksom ingnuggat i ögonen vilken ytterligt banal filmregissör Roy Andersson är. Karl XII- scenerna är imponerande måste även jag erkänna, och ror hem en tydlig poäng om det absurda med kungamakt och fälttåg, men även här stannar det där, det kommer inte vidare. Det blir statiskt, som i egentligen alla Roy Anderssons filmer efter den klassiska debuten.

En duva... är väldigt Roy-typisk och en fin avslutning på trilogin! Filmen släpar sig fram till stora delar och lyckas då och då resa sig på egna ben för att uppnå nya höjder. Det blåser högervindar i Europa och Sverige, kapitalismen härjar fortfarande relativt fritt nästintill världen över och svenska bolag, som till exempel Boliden, är inte undantagna en verksamhetsrealitet där vinstintresset står över människovärdet. Filmen tar i stora delar itu med samma tema fast i en vardagsmiljö där de flesta av oss lever. Pengavärdet vägs mot människovärdet. Roy och hans team skonar oss inte, men tillåter oss här och var en nypa frisk luft och moment av återhämtning. Jag tycker filmen är väldigt effektivt regisserad och väldigt lite lämnas till slumpen. För mig är berättandet i sig en stor del av berättelsen. Tempot, perspektiven upprepningarna, allting vägs mot mera tidstypiska uttryck, kanske som en kritik, kanske bara som ett alternativ. Jag tror att många kan få en växande filmupplevelse retroaktivt om de forskar lite kring de scener de inte tycker sig förstå, det fick i alla fall jag.

Lite för barnslig och naiv. Det för tankarna till vissa sorters tecknade humorserier som kan ha en torr och alldeles för enkel humor. Visuellt fick jag en association till Jan Lööfs teckningar. Det är en lite nördig känsla, lite åt Sällskapsresan som någon nämnde. Men det känns också lite tillrättalagt, och folkligt inriktat. Det visuella är det intressant, med djupet i bildkompositionen. Känns minutiöst planerat och lite stelt och mekaniskt vilket är en del av stilen. "Du Levande" var bäst för att den var minst barnslig.

Tyckte inte den var bra alls! Helt enkelt löjlig. Absolut som att titta på deleted scenes ur de förra två filmerna. Avskyr musiken som slätar över allt. Dock vackert såklart, hade nog varit bättre som stillbilder. Gillar karl den 12e-grejen.

Filmen är oerhört ineffektivt regisserad. Varje sen har samma upplägg. Skådespelarna står och väntar på att scenen ska börja sedan pratar den ena en stund och sedan svarar någon annan. Det finns inget som helst samspel mellan aktörerna och det gör filmen styltig i sitt berättande.

Jag gillar Roy Andersson. Jag gillar hans filmstil. Trots det blev jag lite besviken på denna film. Ibland var den helt underbar även om det stilmässigt är en upprepning av tidigare filmer i trilogin. Ibland gick det lite på tongång, det blev segt. Kulissbyggena och miljöerna är helt otroligt bra. Dialogen är helt otroligt dålig, men det är väl meningen. Några scener var mycket träffsäkra, andra fattade jag inte något av. Önskar det hade räckt till en 3:a, men jag ångrar inte att jag såg den.

En del saker blev lite för utdragna i filmen, men en del var överraskande och en del saker var roande. Kanske måste man vara på rätt humör dör att se filmen. Jag ger den i alla fall en fyra.