BETYG
3.7
av 5
3.7
av 5
En gång till Sam
En mesig filmkritiker blir dumpad av sin fru. Hans hjälte är den tuffa man som Humphrey Bogart har spelat i många filmer. Bogart börja dyka upp och ge honom goda råd hur han skall ragga tjejer.
| Originaltitel | Play It Again, Sam |
| Regissör | Herbert Ross |
| Manus | Woody Allen |
| Genre | Komedi, Romantik, 70-tal |
| Skådespelare | Woody Allen, Diane Keaton, Tony Roberts, Jerry Lacy, Susan Anspach, Jennifer Salt, Joy Bang, Viva, Suzanne Zenor, Diana Davila, Mari Fletcher, Michael Greene, Ted Markland |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 974 |
| Filmnummer | 6802 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Det finns en hel del fantastiska one-liners och situationer men som helhet tröttnar jag väldigt snabbt och när det blir allt glesare mellan guldkornen blir det ganska tråkigt. Stark tvåa!
Hade vunnit på att vara ca 20 min kortare, blev lite övertydligt och långrandigt på slutet
En film som placerar sig bland favoritfilmerna med Woody Allen. Spontant känns tempot aningen lägre och manuset mer genomtänkt och variationsrikt än i många av hans senare filmer, vilket jag ser som positivt. Jag roas av hans långsökta bortförklaringar och spontana infall.
En typisk Allen-film inte regisserad av honom själv, men med alla typiska ingredienser som kännetecknar honom starkt närvarande. Några små saker vad gäller syn på sexuallitet må vara små frågetecken idag, men detta är som helhet en mycket roande och snitsigt ihoptråcklad komedi som både är fyndig, tajmingssäker och rik på detaljer. Utöver det så bjuds vi också för första gången lite lätt, men med tydligt fokus, på Allens syn på ämnen som människan, förhållanden, livet och kärleken. En lyckad film!
En liten hyllning till Casablanca. Woody's tidiga filmer blir bara bättre och bättre.
Woody gör det igen! Snubben är fan ett jävla geni när det kommer till att skriva manus.
En charmig film som stundtals är rätt rolig, men spårar ur lite på slutet.
Om titeln refererar till de 40 exakt likadana filmer Woody Allen gör efter den här så är den ju spot-on. Själv är jag oerhört trött på det här neurotiska fanskapet vid det här laget. Jag brukar vilja säga att dialogen är välskriven när Allen ligger bakom den, här känns det dock som att jag börjat syna bluffen, dialogen är tät, men samtidigt känns det mest som en massa one-liners tänkta att vara så jävla coola och smarta staplade på varandra. Jag antar att om man står ut med Allen själv kanske man hittar nåt värde i det här, för min del blir det mest jobbigt att se honom gå runt och vara en loser gång efter gång. Scenen i soffan med Bogart som coach tog den slutgiltiga knäcken på mig. Så här i efterhand vet jag inte om det är den sämsta filmen jag sett med honom, men det blir den första 1an ändå, han har samlat ihop till en nu.
"What the hell?" hahaha.
Vad är det jag inte förstår?
