BETYG
4
av 5
4
av 5
En kvinnas martyrium
Om rättegången mot Jeanne d'Arc och hennes sista dagar i livet.
| Originaltitel | La passion de Jeanne d'Arc |
| Alternativ titel | The Passion of Joan of Arc |
| Regissör | Carl Theodor Dreyer |
| Manus | Carl Theodor Dreyer, Joseph Delteil |
| Genre | Drama, Stumfilm, 20-tal, Biografi |
| Skådespelare | Maria Falconetti, Eugene Silvain, André Berley, Maurice Schutz, Antonin Artaud, Michel Simon, Jean d'Yd, Louis Ravet, Armand Lurville, Jacques Arnna, Alexandre Mihalesco, Léon Larive |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1146 |
| Filmnummer | 7830 |
Recensioner
Carl Theodor Dreyer är en regissör som i dagens kommersiellt inriktade filmmakeri blivit lite bortglömd. Vissa hävdar att han är den största regissören genom alla tider. För sin samtid var han... Läs mer »
Kommentarer
Man förstår varför Maria Falconetti har blivit så ikonisk för denna roll - hon är helt fenomenal som Jeanne d'Arc. Tydligen lade man stora pengar och resurser på att skapa övertygande kulisser och miljöer som var tidstypiska, men Dreyers regi och konstanta inzoomningar gör faktiskt så att man knappt får se dessa. Jag förstår att producenterna var besvikna. En stark film om ett otroligt livsöde.
Falconetti är ju helt otrolig.
Kanske den bästa slutscenen genom tiderna.
Ganska makalöst bildspel, fantastiska närbilder och väldigt fint minspel. Stiligt att göra så mycket utan vidare kulisser. Men filmen ger mig egentligen ingenting, och trots vissa starka sekvenser saknar jag i stort nerv.
Makalöst foto med mycket närbilder på ansikten, fantastiskt skådespel av framförallt Falconetti men även av många andra, klippningen är klockren och sitter så bra, musiken förstärker allt utan att ta för mycket plats och det är mycket mästerliga kvalitéer här. Men, den ger mig verkligen ingenting mer än uttråkning som den inte hade kunnat ge mig på 15 minuter. Verkligen aptråkig i längden. Slätstruken till svag tvåa.
Allt annat än högsta betyg vore oförskämt.
Omtitt. Höjjer den till en fyra. Såg två olika versioner (längden, texterna men framförallt musiken skiljde). Tror jag gillade det symfoniska soundtracket mer då det andra enbart bestod i ett evinnerligt pianohammrande. Men båda var tydligen baserade på den norska kopian som hittades på ett mentalsjukhus. Detta med versioner och stumfilmer...
Annars är det nog en av de mest märkligaste stumfilmerna jag har sett med en klaustrofobisk atmosfär då filmen till största del berättar genom närbilder. Falconettis rolltolkning är verkligen...speciell.
Måste ha råkat se fel version, den utan det legendariska soundtracket som alla pratar om. Väldigt bra film men jag hade kanske lite för höga förväntningar. Ska höja efter en omtitt.
Såg med Richard Einhorns musik, vilket nog hade en stor påverkan på upplevelsen. Kanske får se om den någon gång utan ljud som det sägs vara menat.
Otroligt bra soundtrack, vackert och vemodigt på samma gång!
