En passion

Lite av en splittrad Bergman. Ursnyggt foto och tunga, djupa ämnen i vanlig ordning, med det vanliga ensemblen. Jag vet dock inte riktigt exakt vart han vill komma denna gång. Man kliver ner i dessa plågade människors plågade liv en stund, det händer lite grejer, sedan kliver man ut igen. Vet inte exakt vad jag ska ta med mig, men det har onekligen varit en fullt duglig visit.

En passion är en något experimentell och gåtfull Bergman. Samtliga huvudpersoner är komplexa, mystiska och svåra att komma inpå livet. Ämnen som behandlas är kärlek, sorg, lögn, våld och otrohet. Under filmens gång klipps även korta intervjuer in med de fyra huvudrollsinnehavarna där de får beskriva med egna ord hur de ser på sin karaktär. Filmen lyckas även effektfullt få till en krypande obehaglig känsla av att något inte står rätt till.

Som vanligt vid Bergman filmer från 60 och70 talen är det Sven Nykvist som står för fotot. Hans sköna porträtt och höstlandskaps bilder från Fårö bär filmen. Och det är just bild berättandet som bäst uttrycker filmens huvudtema ensamhet och ödslighet. Bergmans filmmanus däremot är långt ifrån skönt. Skådespelarna Max von Sydow (Andreas), Liv Ullmann (Anna) och Bibi Andersson (Eva) fick i några kufiska så kallade mellanspel chansen att prata med kameran (en i taget), detta för att förklara sina karaktärer. Trots detta förblir dessa huvudkaraktärer obegripliga filmen igenom. Nej detta är inte vår passion.

Verkligen fina skådespelare som inte finns i dag. Tyvärr får vi nöja oss med Helena Bergström med fler...

Bland Bergmans många skildringar av människor oförmögna att nå varandra är den här den mest skoningslösa. Det enda hoppet i filmen finns hos skådespelarna, i de korta scener där de går ut ur sina roller (och in i rollerna som sig själva) och ”fritt” kommenterar dem.

Det blir väl inte så mycket dolt krypande obehagligare än så här egentligen? Detta är en av Bergmans viktigaste filmer hävdar jag - fast den är ful, lömsk och otäck - vilket är som på "riktigt" och fortfarande(!) dessutom skrämmande aktuell... Som vanligt är de flesta personerna i repertoaren mycket självupptagna (antagligen för att de inte har någon riktig kärlek i sina liv?) så naturområdet Fårö hamnar i bakgrunden för dessa/dramat...

Bitvis mer än lovlilgt skitnödig film om ingenting som vägleds i onödan av Bergmans berättarröst och som avbryts av inklippta intervjuer med skådespelarna. Fast det hinner vara bra också, och Mackan är genomgående fantastisk. Efter två tredjedelar av filmen lossnar det, och från och med drömsekvensen så är allt bra. (7+/15)

Bergmans mest utpräglade mellanfilm? Väldigt lite här som han inte gjort bättre före eller efteråt.

Allting är lite för tydligt. Disharmonin från inspelningen syns igenom på scenerna. Dessutom är jag förvånad över Erland Josephsons makalöst svaga prestation.

Eftersom jag tyvärr utvecklat nån slags Liv Ullman-allergi så startar ju de flesta Bergmanfilmer från de här åren i uppförsbacke, så att säga. Den här var dock riktigt bra, med ett intressant persongalleri och ett ovanligt lyckat användande av Fårö som fond. Att de psykologiska aspekterna som så ofta känns daterade får man ta med en nypa salt.