En sensation

Ser den väl ungefär var tionde år, nu blev det ännu en omtitt på bio. Nog är den bra, men nej, jag ser den varken som världens bästa film, Orson Welles bästa film eller ens den bästa filmen från 1941. Det finns fantastiska kameraåkningar, snygga bildövergångar, en del intressant tematik, och såklart det tekniskt spännande i hur de försökt återskapa hur film i slutet av 1800- och början av 1900-talet såg ut för nyhetsklippen i inledningen. Tycker dock att skådespelarinsatserna på sin höjd är ok. Ingen är väl heller riktigt usel, men det är verkligen bara knappt övertygande prestationer. Musiken är ganska påträngande också, med vinjetter i slutet av vissa scener som andas mer komedi á la Seinfeld än melodram. Finns intressanta historiska aspekter utanför själva filmen också, som hur den marknadsfördes som "världens bästa film" innan någon kritiker fått se den. Finns absolut en känsla av att det - likt "ta det rätta, ta Cloetta" - liksom är en slogan som fastnade och sedan blev 'sanning'. Det är väl ändå en fyra, men tycker absolut att dess filmhistoriska roll är överdriven.

En omtitt 11 år senare och med tanke på hur mycket mer klassisk film jag sett sen dess hade jag väl tänkt att jag skulle uppskatta den här mer en andra gång. Istället blir det nästan tvärtom, jag förstår ju att hyllningarna till stor del beror på tekniska aspekter som jag själv inte har kapacitet att bedöma, men likväl kan jag inte göra annat än att utgå från mig själv. Och där kan jag bara konstatera att jag tycker filmen är för lång och att det är svårt att hålla intresset uppe hela vägen då Kane är en så pass svår karaktär att känna nånting speciellt för. Den stora tvisten känns inte heller som något speciellt och mitt amatöröga har sett finare svartvita filmer än det här. Det är mycket möjligt att det här är konst, men det är också möjligt att känna att det är lite överskattat, det får jag väl vara ett levande bevis på. Förra gången blev det en svag 3a efter en stunds funderande, den här gången tänker jag inte vara lika snäll, en stark 2a får räcka. (2009-12-05)

Den är väl fortfarande filmhistoriens mest vördade film, med all rätt, för den har så mycket och har absolut inte heller förlorat aktualitet som kommentar till vår tid, men man glömmer lätt att filmens största tillgång är dess magi. På den skalan, känslan av magi och överväldigande ”fullhet” i varje bildruta, är det bara Disneys mest klassiska verk Snövit och Pinocchio som kan tävla med den här filmen.

Fenomenal vid utförandet av dess berättelse, både i skrivningen av berättelsen och hur den utspelades framför filmkameran. Tempot, regi och fotografering utklassar allt jag har sett fram till idag. Och åh så fascinerande sensationellt att detta producerades av en man som aldrig hade haft någon filmupplevelse och inte heller hade aktörerna i filmen ingen erfarenhet i filmproduktionen tidigare.

Lika vanligt som det är att höja denna film till skyarna är det att avfärda den som ointressant eller tråkig. Jag har nu sett denna film för tredje gången (senaste gången var under gymnasietiden, dvs över 10 år sedan) och tycker nog att en femma är motiverad. Förutom de tekniska fullträffarna så finns det en gripande historia som berättas via minnesfragment. Vi är observatörer och får pussla ihop Charles Foster Kanes levnadspussel själva. Vem han var som person och tyckte och kände kanske man aldrig riktigt kommer kunna pussla sig fram till. Slutligen, riktigt bra!

Inte speciellt fascinerande.

Här nu sett om denna legendariska film. När jag senast för ca. tolv år sen tittade på det här blev betyget väldigt lågt. Höjer nu betyget en del men jag tycker fortfarande att filmen är övervärderad. Att det denna gång är en hårt restaurerad blu-ray utgåva bidrar en hel del till min ökade uppskattningen men även insikten om att filmens koncept står sig väldigt bra i jämförelse med helt moderna ”personporträtt” (skapade med helt annan teknik och resurser) är ett annat skäl till betygshöjningen. Det är som ett ”Uppdrag granskning” reportage från 1941

Stundtals magnifikt stilig. Handlingen är riktigt inte lika omskakande, men väl uppbyggd och med ett sunt budskap. Allt som allt ett imponerande verk.

Blev omedelbart imponerad av kompositionen, både visuellt och narrativt. Många intressanta teman förekommer men, som många också har påpekat, framstår mycket idag som daterat. Det är väldigt lite som felar, men när innehållet med tiden tappar sin udd och det hela tenderar att bli något banalt, så blir det också svårare att hålla kvar vid filmens tidigare med rätta höga status. Den är bra och har sin givna plats i kanon. Men det är kanske också allt. Vill ändå höja betyget över godkänt, mycket på grund av Welles som allt sammantaget har gjort ett imponerande arbete (manus, regi, skådespel, osv!). Något annat känns förolämpande.

Eftersom jag inte har sett så många filmer från den här tiden så har jag svårt att uppskatta hur nydanande den var. Det jag kan säga är att fotot är riktigt snyggt och scenografierna är maffiga med för sin tid snygga effekter. Den var lite seg i början men fångade så småningom mitt intresse. Med det sagt så tyckte jag inte den var tokbra direkt men har man sett mycket filmer gjorda innan denna så uppskattar man den säkert mer. Ljummen 4a.