En underbar jävla jul

Från sju år. Man kan fundera på hur "kul" den verbalt våldsamma homofobpappan är för en sjuåring. Det börjar bra och sen blir det som vanligt relationsmässigt katastrof på alla plan. Det är snarare en värdighetstragedi.

Från sju år. Man kan fundera på hur "kul" den verbalt våldsamma homofobpappan är för en sjuåring. Det börjar bra och sen blir det som vanligt relationsmässigt katastrof på alla plan. Det är snarare en värdighetstragedi.

"Men det här är ju riktigt roligt" hinnar jag tänka. Simpelt upplägg, men ändå ganska täta garv med karaktärer som man känner igen från verkligheten. Robert Gustafsson, Maria Lundqvist gör sina roller bra. Men någonstans halvvägs kommer det stora avslöjandet, och efter det är det bara som att filmen glömmer bort att den är en komedi. Tempot sänks omedelbart, man ska tycka synd om folk, det är sorglig musik och det blir bara såsigt och tröttsamt. Filmen försöker plötsligt få en att verkligen bry sig och önska ett lyckligt slut på det hela, men det blir bara tråkigt. Jävla trist på god potential ändå. Varför sluta göra skämt när det gick så bra? Detta är förresten ett ständigt återkommande problem i svenska mainstream-komedier, insåg jag när jag tittade på denna. Hundtricket, Heartbreak Hotel... listan på filmer som krämer all humor in i de första scenerna för att sedan bli tröttsam såpa kan göras lång. Det enda som saknades för att komplettera denna svenska mainstream är en riktigt ordentlig obekväm sexscen. Skönt att slippa den i alla fall.

Låt nån annan komma fram istället för bergström, herregud. Klyschigt, pk, pinsamt och alla är så obekväma på ett krystat sätt.

Nallemsn säger att filmen är pk och därför typiskt svensk. Han har missförstått, vissa karaktärer är pk och andra inte. Det är det som är hela poängen med filmen.

Såg den på bio när den kom. Måste kanske se om den för ett rättvist betyg men som jag minns den var den inge bra (förutom något enstaka roligt skämt).

Ganska rolig film med en stökig knasig galen familj!!

Så mycket förlorad potential

Tragiskt, mycket tragiskt.

Det är lite neggo att skriva ett uppsats om varför en film ba' är neeeej! vilket tigger om att göras i det här fallet. För att ignorera detta och istället lyfta fram något positivt: de för all del simpelt komiska replikerna som Inga Landgré tilldelats, fick mig någon gång att le.