BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Ett år med tretton månar
Erwin berättar för en arbetskamrat att han älskar honom. Arbetskamraten replikerar att det är synd att han inte är en kvinna. Erwin låter operera om sig och blir Elvira, men livet som transsexuell är fyllt med förnedring. Hon satsar allt på att arbetskamraten nu ska kunna älska henne.

Originaltitel | In einem Jahr mit 13 Monden |
Alternativ titel | In a Year of 13 Moons, In a Year with 13 Moons |
Regissör | Rainer Werner Fassbinder |
Manus | Rainer Werner Fassbinder |
Genre | Drama, 70-tal |
Skådespelare | Eva Mattes, Gottfried John, Volker Spengler, Ingrid Caven, Elisabeth Trissenaar |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 272 |
Filmnummer | 7658 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Är väl tänkt att vara tragikomisk, lite som Toni Erdmann, men jag tycker mest att den är tragisk och att det blir för övertydligt och utdraget emellanåt. Sedan är väl en besvärande transfilm inte i min smak. Temat känns nog mer som 2020-tal än 1970-tal.
En på pappret väldigt stark film med en handling som både är djärv och emotionell. Tyvärr är inte utförandet lika starkt och filmen borde ha tajtats till något. Jag hade även gärna sluppit den extremt grafiska och långa scenen på slakthuset… men kanske var den nödvändig för dramaturgin, vad vet jag.
Provocerande men gripande om en transans olyckliga öde. Tysk efterkrigsmisär är alltid bra även om det blir lite väl Fassbinder-jobbigt ibland.
Vacker och skakande Fassbinder-film om en transvestit med ett synnerligen olyckligt liv. Fantastisk känsla för miljöer och känslostormar, samt starkt skådespeleri. Suverän och gripande film på de flesta sätt och vis.
ta mig tusan: det e ju människans innersta väsen Fassbinder exponerar.
hemskt.
Jag tycker att Volker Spengler ser för ondskefull ut för att det ska bli någon känslosamhet.
jag höjer den här för att den är så jävla känslosam
vissa saker som en stämning och olika detaljer gillar jag men jag känner mig helt oförstående inför helheten. jag tror inte på det jag ser. liksom som om filmen spelar teater för mig. jag kan inte alls koppla det till det som är mig själv. vissa monologer/dialoger känner jag för medan andra bara känns som långa ramsor av ord.
asså, sorry grabbar, men jag tycker verkligen att den här är riktigt jävla bra. jag håller med om att den blir lite segare mot sluttampen, men det klarar man väl av. Till stora delar är den både gripande, vacker, underfundig och förmodligen ganska så sann. Det finns mycket här att älska med andra ord. Volker i sitt esse dessutom, det lär man ju inte då se igen förns hästen från turino. Femman är inte så långt borta, men eftersom jag ser att jag har över sjuttio stycken av dessa så tar jag det lite lugnt tillsvidare. Tack för ordet.