Euphoria

Funkar om man är svag för Alicia Vikander och hon gör väl sin roll typiskt svensk "Som flyr när det börjar bli obekvämt och sedan ändrar sig" rätt bra, men som en helhet i drama träsket så är ju inte detta något nytt, sorgligt och fint som vanligt.

Jag är väl inte helt förtjust i denna film, lite för makaber i min smak. Jag antar att man i grunden behöver ha ett öppet sinne för dödshjälp, oavsett aktivt eller passivt, innan man ens kan börja känna in filmens budskap och innehåll och jag kanske då snubblar redan där på något vis. Systrarnas trevande uppgörelse i livets slutskede kan jag ändå uppskatta men det känns egentligen bara som en konstlad konstruktion i syfte att ge filmen någon form av utfyllande bisats. Betyget blir en stark 2;a, dvs 2+

Modig och bra utförd av två mycket duktiga skådespelare. Mycket känslor och mycket att fundera på efteråt. Så bra när man tar tid på sig, att hinna gå igenom olika faser med de inblandade och att se olika reaktioner och bearbetningar. Men samtidigt så var det något jag saknade, ett mer djup kanske.

Upplägget faller mig verkligen i smaken, och man har lyckats skapa en egen liten bisarr värld som jag gärna hade utforskat ännu mer. Filmen har också en intressant systerrelation i botten, och både Vikander och Green är bra i sina roller. Även Charles Dance gör en karismatisk insats, och det är väl just den sortens bifigurer som jag hade velat se ännu mer av. I övrigt är filmen öppensinnad på ett sätt som jag alltid uppskattar, och den lämnar en del som är värt att fundera på efter sig

Funkar att se...

Extremt segt och långtråkigt drama om dödshjälp.

Svårbedömd film där ämnet om dödshjälp riskerar att överskugga relationen mellan systrarna. Som tur är hålls den balansen vilket gör filmen stark.

Som helhet funkar inte filmen riktigt, det hela känns för ytligt och spretigt. Trots detta så finns här en hel del fina scener som etsar sig fast så en svag 3a får det bli.

Det görs alldeles för lite film om systerskap så på så vis är Lisa Langseths nya film efterlängtad. Scenerna mellan Vikander och Green är också de där filmen verkligen lyfter. Dessvärre så blir den historien sekundär till en rätt ordinär berättelse om cancer och dödshjälp, en historia som inte direkt sparkar upp några nya dörrar. Jag gillar fortfarande filmen men jag hade verkligen velat se den gå djupare in i Vikander och Greens relation.

Trots att ämnet dödshjälp bäddar för känslostorm rycks jag aldrig riktigt med. Karaktärerna känns platta och ”nu blev jag upprörd så jag går härifrån”-scenerna staplas på varandra. Stundtals trevligt foto, men det känns mer som inspelningsplatsens förtjänst.