BETYG
2.9
av 5
2.9
av 5
Fame
På New York City High School of the Performing Arts tränas studenterna i dans, sång och skådespeleri. De tänjer sina gränser till max för att lyckas i den stenhårda artistvärlden. Vi följer gatusmarta Coco, blyga Doris, homosexuelle Montgomery, tuffingen Raul, känslige Bruno och de andra i kampen för att nå framgång och berömmelse, samtidigt som de brottas med vanliga tonårsproblem.
| Originaltitel | Fame |
| Regissör | Alan Parker |
| Manus | Christopher Gore |
| Genre | Drama, Musikal, 80-tal |
| Skådespelare | Eddie Barth, Irene Cara, Lee Curreri, Laura Dean, Antonia Franceschi, Boyd Gaines, Albert Hague, Tresa Hughes, Steve Inwood, Paul McCrane, Anne Meara, Joanna Merlin, Barry Miller, Jim Moody, Gene Anthony Ray, Maureen Teefy, Debbie Allen, Richard Belzer |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 2945 |
| Filmnummer | 7205 |
Recensioner
En film som som må vara klassiker men som egentligen inte är en speciell film. Men det betyder inte att det inte är en bra film för det är den verkligen. Med unga skådisar som idag är nästanti... Läs mer »
Kommentarer
Det här var ingen höjdare.
Ironiskt nog blev ingen av skådespelarna i denna Glee-prototyp berömda (utom Irene Cara -- och då för sången på soundtracket). Ingen vidare film, som mest består av små fragmenterade scener som regisserats och filmats som en dramadokumentär och spelas i helt slumpmässig ordning -- få röda trådar står att finna. Jag minns serien som mycket bättre men det kanske är barndomens okritiska öga. Det bästa med filmen är musiken, att Fame och I sing the body electric och framför allt Out here on my own skapades för den, i övrigt är det en svag och ointressant historia som trots allt för det mesta är ganska bra agerad.
Kass story, kassa skådespelare och ännu kassare musik.
Härlig musik/dansfilm/drama från tidigt åttiotal jag velat se länge. Den motsvarade förväntningarna. Ser gärna mer såna här filmer. Finns nog många kvar att se. Det roliga är att alla vuxna framställs som monster eller komplett galna.
Gillar hur den genuina dansakademiska känslan upprätthålls trots att så många trådar vävs samman huller om buller. Bästa exemplet är hur den välkända scenen med gatudansen till Irene Cara-låten följs upp av en känslomässig dialog om hur det är att vara tonåring och homosexuell. Hade kunnat vara ännu fler roliga dansscener!
Min äldre syster fick mig att titta på TV-serien "Fame" när den visades på svensk tv och vad jag minns så gillade jag det eller så var det mer att jag gillade att som liten att bara se TV. Filmen är lång men den underhåller och man hänger med i ungdomarnas öde och blir engagerad.
Lustigt att filmen kom före tv-serien, för när man ser den känns det som om den gjorts för att få in så många av karaktärerna från tv-serien som möjligt.
En svag trea mest p.g.a. nostalgin och titellåten. Den är oerhört rörig och gapig men jag låter det passera.
Härlig!
Som film betraktad rätt rörig och med många lösa trådar. Musikalnumren är dock rätt sköna och filmen i sig kan ju ses som ett slags portal in i 80-talet med benvärmare och roliga frisyrer. Men mest är det en pilot till tv-serien där High School of Performing Arts kommer bättre till sin rätt.
