BETYG
2.9
av 5
2.9
av 5
Fatherland
Klaus är en sångare som rymmer från Östtyskland där han inte längre tillåts uppträda. I väst blir han å andra sidad hypad vilket han också tröttnar på och bestämmer sig för att försöka hitta sin far som rymde 30 år tidigare.

Originaltitel | Fatherland |
Alternativ titel | Singing the Blues in Red, Vaterland |
Regissör | Ken Loach |
Manus | Trevor Griffiths |
Genre | Drama, 80-tal |
Skådespelare | Gerulf Pannach, Fabienne Babe, Cristine Rose, Sigfrit Steiner, Robert Dietl, Heike Schroetter |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 103 |
Filmnummer | 54240 |
Recensioner
Fatherland är förmodligen en av Ken Loach mest obskyra filmer, vilket är lite orättvist då den faktiskt har en del att säga.
Trevor Griffiths, även känd för att ha skrivit åt Warren Beatty ... Läs mer »
Kommentarer
seg men känns äkta i skådespeleriet, kanske inte så mycket i handlingen. intressantare politiskt än som "underhållning"
"Fatherland" är en intressant historia utspelad i en intressant tid. Den fina minimalistiska tonen i miljöer och berättande ger en stark känsla av genuinitet, realism och liv. Jag gillar det.
Kanske den minst bra Ken Loach jag sett. Kanske är det för att den är så politiskt laddat. Huvudkaraktären är intressant med det att han är kritisk mot allt men också tråkig och ingen jag känner med. Men det måste man väl inte göra å andra sidan. Aja, lämnade inget bestående intryck på mig.
En film som är riktigt bra. Det behövs verkligen någon som står på folkets sida i alla tider. Maktens människor är lika, vare sig de härskar inom kommunism eller kapitalism. Att själva filmen känns lite grov och amatörmässig gör den bara mer trovärdig. Och musiken är ju riktigt bra. Tack, Ken Loach, för att du har gjort och fortsätter göra engagerade och viktiga filmer.
Det finns en hel del intressanta aspekter här även om delar av skildringen av öst-väst är lite yxkig och övertydlig. Alla västtyskar är till exempel i övermåtta dekadenta och självupptagna. Men att Loach har ett kritiskt perspektiv mot både öst och väst känns uppfriskande och huvudpersonens alienation går väl att förstå. Sedan finns det mycket fint miljöfoto från framförallt Berlin. Bra film.
En mycket politisk film som utspelar sig under en intressant brytningstid. Året innan Gorbatjov kom till makten, under utplaceringen av nya missiler. En tid då ingen visste hur länge sovjetimperiet skulle vara och ingen ens kunde drömma om att dess sammanbrott blev nästan helt fredligt. Också en tid då man fruktade kärnvapenkrigets förintelse och jag gick med i svenska freds och skiljedomsföreningen. Men jag var, som väl var aldrig inblandad i någon auktoritär politisk rörelse. Så jag slapp den förvirring som kan drabba människor som defacto valt denna väg, och som också filmen skildrar. Den reella kapitalismen och den reela socialismen, ("Maxist"-Leninismen), jämställs nästan i filmen, vad gäller ondska. Själv hyllar jag den reella kapitalismen som utvecklat produktivkrafterna så bra och möjligjort, en inte perfekt, men ändå demokratisk överbyggnad i vår del av världen. Så se gärna denna film om du är politiskt intresserad, annars så kan du avstå. En stark trea i betyg.
Nu har jag sett några Loach-filmer. Jag har vant mig vid att hans filmer är politiska, det stör mig inte lika mycket längre. Fatherland ger en intressant och delvis trovärdig gestaltningar av folket i Berlin. Historien i filmen är ganska hoppig det är lite svårt att hinna med alla gånger. En del repliker och bilder i filmen är väldigt humoristiska, det är underhållande.
(rek.3) Filmen är intressant dels av den enkla anledningen att Ken Loach står för regisserandet samt att den handlar om Öst/Väst-Berlin. Den har potential och är stundtals intressant och visar upp en bild av Berlin som känns spännande, men mitt problem med filmen är historien, som enligt mig känns alldeles för vag och seg. "Stalinism är inte socialism, och kapitalism är inte frihet"...
Jag tycker den är me rän sevärd. Sevärd och tänkvärd!
Ibland behöver en film inte vara mer än just sevärd.