BETYG
3.7
av 5
3.7
av 5
Fellini Amarcord
Federico Fellinis nostalgitripp till sin ungdoms Italien. Han minns en mängd händelser och hur de upplevdes i en liten italiensk provinsstad under 1930-talets fascistiska era.
| Originaltitel | Amarcord |
| Alternativ titel | I Remember |
| Regissör | Federico Fellini |
| Manus | Federico Fellini, Tonino Guerra |
| Genre | Drama, Komedi, 70-tal |
| Skådespelare | Bruno Zanin, Armando Brancia, Pupella Maggio, Magali Noël, Giuseppe Ianigro, Josiane Tanzilli, Maria Antonietta Beluzzi, Ciccio Ingrassia, Nando Orfei, Luigi Rossi, Gennaro Ombra, Stefano Proietti, Alvaro Vitali, Donatella Gambini |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 1975 |
| Filmnummer | 2944 |
Recensioner
Då sitter man här efter att ha sett Federico Fellinis Amarcord och vet inte riktigt hur man ska recensera filmen. Tankar snurrar fortfarande friskt runt huvudet om vad det är man nyss sett. Jag har... Läs mer »
Kommentarer
Amarcord rankas med säkerhet som ett av Fellinis mest framgångsrika, berömda och narrativt slingrande mästerverk, och kommer att reta dig på alla känslomässiga fronter genom en häftig, drömsk, bullrig, ibland rörande och politiskt reflekterande skildring av fascisttidens liv i en liten italiensk stad.
Inte fullt så påtagligt Fellini-jobbigt som hans värsta (La Dolce Vita, 8 1/2) så trean är väldigt snäll men jag blev faktiskt lite road och lite lättad. Men det är inte så mycket mer än två timmar snygg film som skildrar italienare som mest bara örjer, skriker och flaxar med armarna.
Börjar ändå helt okej. Lite urtypisk Italensk by med många levande karaktärer, på gott och ont iofs. Fascimens intåg skildras ganska bra och det är intressant att se, med tanke på hur mycket man sett av Nazi-Tyskland så har man sett väldigt lite av Fascist-Italien. Men där någonstans tar det slut och det finns ingen röd tråd som jag håller mig fast vid och alla sidospår är bara astråkiga och jag hoppas mest att filmen bara kan ta slut någon gång sista halvtimmen. Nä, Fellini är inte min kopp te. Måste nog ta mig igenom Roma också ändå.
Mustigt, farsartat, italienska ur-stereotyper. Stundtals fin, stundtals jobbig
Nostalgiskt skimmer ut i spetsarna, kryddat med karikatyrer. Jag blir inspirerad och tänker precis som labi tidigare skrev i banor som Fares och Roy Andersson. Livet under solen liksom.
Förväntade mig stordåd, briljans och underbar humor men istället fick jag några småskratt, gäsp och stor saknad av röd tråd då detta är en film med massa roliga minnen utan någon handling, typ. Detta är inte dåligt, förväntade mig bara att bli blown away. En omtitt kanske behövs.
Fellini skildrar det Italien han växte upp i under 30-talet. Utspelar sig i en liten stad på landsbygden och följer ett gäng olika karaktärer men ingen egentlig story. Varmt och härligt samt en hel del roliga scener. Bland regissörens främsta verk.
Yes.
Överlag fantastisk film med mycket magi, men tror jag föredrar Fellini med extra salt snarare än socker. Svårt att klaga på representationer av kön, till exempel, när det gäller en så personlig (direkt självbiografisk) film som driver så otroligt mycket med manlighet och bygger (som de flesta Fellini-filmer) på karikatyrer. Filmen är för övrigt en komedi.
Bland mina absoluta favoriter. Här är Fellini lättillgänglig men samtidigt sådär härligt mustig som bara han kan vara. Lustigt nog tänker jag på Josef Fares och hans goa gubbar, men kanske ännu mer på Roy Andersson (Amarcord sägs vara en av Roys favoritfilmer f ö). Undrar hur man skulle agera om en Volpina skulle krypa omkring i ens egen trädgård? Solklar femma!
