First Reformed

De första 90 minuterna av denna film var mycket sevärda och det kändes som att Paul Schrader var på väg att leverera karriärens bästa film. Men de sista 20 minuterna var en stor besvikelse och kan endast förklaras som självsabotage av Schrader. Riktigt synd med tanke på hur stämningsfull och snygg denna film är. Ethan Hawke gör en stark insats i sin huvudroll och lyckas att skapa en plågad karaktär som känns både realistisk och karismatisk, trots sina tillkortakommanden.

En film som länge fungerar bra. Men det blir för mycket efterhand. Hela världens problem drabbar den stackars mannen, här presenterad som en präst. Och det blir väl förstås smidigt sätt att vinna poänger genom att utsätta en präst för all denna problematik som aldrig tar slut. För mig så känns det hela till slut alldeles för tillgjort och uppbyggt så jag tappar intresset helt enkelt. Betyget blir en 2:a till slut. För mig blir behållningen den fina psalmen "Are you washed in the blood of the lamb"

Börjar helt okej och seriöst med tydliga personporträtt, även om jag starkt ogillar berättarstilen med långa långsamma dialogscener och berättarröst på det. Men när det helt oväntat kommer en fantasyscen så tappar jag intresset. Och slutet är inte originellt någonstans. Den gick från en svag trea till en stark etta.

Svag trea. Lite svår att betygsätta. Bitvis väldigt bra, bitvis tom och ganska trist.

Jävla vad intetsägande film. Känns som filmen inte har någon början, mitt eller slut. Känns nästan som en lång oklippt scen allt. Vet inte om jag sett en film med så långt tempo heller, blev rätt snabbt uttråkad och visste vad jag skulle sätta för betyg. Hawke behöver inte spela, kan bara vara normal genom hela filmen, som alla andra. Är inte det minsta intresserad av kyrkan heller så allt var bara skit.

Det är ju aldrig lovande när en film jämförs med Bergman och det här blev mycket riktigt också ganska träigt. Hawke gör det ju bra som tvivlande präst och han ser också otroligt gammal ut. Jag brukar ofta uppskatta dialogdrivna filmer men här fastnar jag aldrig riktigt på resan även om vissa scener muntrar upp i all dysterhet. Sen är kanske inte kyrkan den plats mina favoritfilmer brukar utspela sig i så lite uppförsbacke var det kanske från början också. 2an känns ganska given.

Nattvardsgästerna för 10-talet, med kalla kriget-ångest ersatt av klimatångest. Inte lika bra som Bergman-filmen, givetvis, men verkligen sevärd ändå, och den tar sin egen väg under andra halvan. Nattsvart till den nivån att det nästan blir komiskt emellanåt. Slutet är väldigt, väldigt speciellt, svårt att tolka om det är lättande eller svartast i hela filmen. Inget man glömmer i alla fall! Det blir en fyra.

Stark och stilsäker samtidsskildring och hommage till Bergman. Tappar dessvärre mycket på slutet men likväl sevärd. Både Hawke och Seyfried (i för henne otypisk film) är mycket bra.

Tråk. Gjorde inget för mig.

Kunde varit bättre.